Blogg

Jag gav mig själv en present idag.

Jag unnade mig en dos gamla arbetskamrater.

Hälsosamt som D-vitamin i höstmörkret.

Får se hur jag mår i morgon. Varannan kramare stretade artigt emot och rosslade fram en ”däsdäppt” varning om att: ”Du får kraba bej bå eged rhisk!”

Men kramade gjorde jag ändå. Hårt och innerligt. Snigelspåren av snor på tröjans axel går bort i tvätten och en eventuell förkylning är ett pris jag är villig att betala. Snapphaneskolans personal är nämligen fantastiska omfamnare.

Själv har jag nog alltid varit en kramande människa. Jag kastar mig om halsen på folk efter fyra minuters bekantskap. Kvinnor som män.

Män är ett kapitel för sig eftersom vi förväntas lägga till den ängsliga trippelklappen i ryggen. En internationell kod som är till för att avdramatisera den känsloyttring vi faktiskt är inblandade i och som betyder: ”Visst kramas vi nu men vi slåss samtidigt också. Lite.”

Motvilliga kramare är nästan roligast att krama. Jag vill liksom omvända dessa isbitar och leda in dem på ”den rätta vägen”. Oftast är de män och eftersom jag, genom åren, har lyckats arbeta bort trippelklappen är jag extra vidrig att krama. På helspänn och med bakåtböjd nacke och bortvänt ansikte håller de om mig som vore jag gödsel. Helt underbart! Givetvis håller jag då kvar lite för länge.

Samtidigt har jag själv råkat ut för kramare som inte riktigt känner av när kramstunden är slut. Som, trots att man själv har släppt greppet, hänger kvar runt halsen som en obekväm och omodernt bred slips. Detta fenomen sker exempelvis om man kommer något för sent till en brakfest. Man är inte riktigt i synk på kramfronten.

Givetvis skickas mina kramar oftast i fruns och barnens riktning. Anna och jag är välsynkade vad gäller kramlust men jag anar en viss nedgång i entusiasm hos vår 10-åriga son. Helst om polarna är i närheten. Tyvärr helt naturligt och något alla föräldrar tvingas genomgå då barn växer upp och tonår närmar sig.

Jag undrar i mitt stilla sinne om något liknande sker i djurvärlden. Om apor i 10-årsåldern slutar klänga på sina föräldrar eller om tonåriga boaormar plötsligt slutar krama mor och far?

Nu ska jag, i brist på fruns bortresta famn, gå och tvångskrama mina stackars barn.

Förutom alla vetenskapligt bevisade positiva fysiska och psykiska effekter kramar ger kan det vara ett vackert sätt att hålla värmen i vinter.

När snö faller.

Kramsnö.

En domedagsprofet och lögnare från Sölvesborg

Han hetsar gärna folk mot folk i tal på stadens torg

Och allt hans flyktingprat

det föder massa hat

mot alla dem som tvingats fly från krig och död och sorg

 

Till flyktingar i annat land han sprider varningsskrifter

Där ”Sverigevännen” dissar oss med lögn och överdrifter

Med pengar från vår skatt

har mannen mage att

utan att fråga, påstå sig ha allas underskrifter

 

Nej, jag vill inte va en del i Jimmies färska blunder

Och lögnarskriften skrev jag sannerligen inte under

Må näsan växa lång

på dig varenda gång

du far med osanning och sprider lögner utan grunder

Jag går.

Barnen rullar på varsin kickboard.

En solig, skrattande och otroligt mild Fars dag-promenad.

Från Drakaberga ner till byn.

Barnen stafettpratar med mig.

I bästa fall.

Stundtals berättas två exakt lika angelägna historier exakt samtidigt.

En i varje pappaöra.

Jag tvingas gå in och bryta emellanåt.

Som en boxningsdomare.

Plötsligt, ur en unik stund av tystnad, levererar Hanna dagens replik:

”Om man matar ankor lever man längre!”

När jag frågar var hon fått det ifrån svarar hon helt självklart: ”Jag bara sa det!”

Tack Hanna! Sluta aldrig att bara säga det!

En filosofisk visdomskaramell att suga på resten av dagen.

God natt!

HOST!

Jag vaknar av en trumhinneinbuktande barnhostning.

Rakt in i örat från cirka fyra centimeter.

Två storm-oroliga barn befinner sig i min säng, fastklamrade på mig som druvor i en klase.

Min nattsömn har varit usel. I överdrivet många sekundmetrar har torkade löv, smådjur och lösa föremål passerat utanför sovrumsfönstret. Vinden har periodvis utstött högljudda parningsvrål i skogen. Mina korta drömmar har varit tydliga men bisarra.

Jag drömde, bland annat, att vi köpte Bamses farmors hus på höga berget. Nalletanten skulle flytta till servicehem och priset var rimligt. Innan stormvindarna väckte mig igen hann jag reta mig på vårt köp eftersom jag kom på att husets läge skulle orsaka en ständig oro för barnen samt att jag förmodligen hade fått hämta alla fotbollar och frisbeen som ramlat över kanten.

Hursomhelst tar jag mig klumpigt upp ur sängen med sömngrusiga ögon och vinglar fram till fönstret för att beskåda stormförödelsen. Allt är synbart som det ska. Enda tecknet på ovädrets framfart är att en vissnad ormbunke som igår stod rakt upp nu ligger längs marken som om den tar betäckning. Och att en av två gummistövlar på altanen har fallit.

Tacksamt ser jag hur stalltakets hängrännor är proppfulla av nedfallna löv. Tacksam för att jag motstod ”lusten” och inte tömde dem igår som jag först hade tänkt. Idag ryker både ormbunken och löven, tänker jag innan jag återvänder till sängvärmen där barnen har börjat röra på sig.

Det är fars dag och då bör ju far ligga snällt i sängen och bli överraskad av barnens gåvor. Barnen springer in på sina rum som jag absolut inte fick närma mig i går kväll. Johan skyller på tidsbrist då han överlämnar sin ofärgade blyertsteckning med budskapet: ”Världens finaste pappa”. Jag försäkrar honom uppriktigt att jag inte hade velat ha min teckning på något annat vis. Världens finaste! Ingen dålig titel.

Hanna har, på Hanna-vis, lagt ner lite mer tid på sin detaljerade teckning. I texten ”Grattis på fars dag” har hon, i bokstävernas vinklar, smugit in färgglada hjärtan som jag roar mig med att räkna. Trettio sammanlagt om man räknar in de hjärtan som faller från ett kärleksregnmoln placerat i bildens övre högerhörn. Underbart.

Jag reser mig sedan, glad i sinnet, för att släppa ut hästar och utlovas samtidigt en god frukost då jag kommer in igen. Hanna tar befälet över det viktiga helgkaffet som alltid består av en extra kopp för långläsning av morgontidning. På vägen ut hejdar hon mig och ber om en grundlig instruktion i konsten att koka kaffe. Johan ”sejfar” genom att ta på sig en förhållandevis enkel uppgift nämligen tidningshämtning i brevlåda.

Jag matar hästar i boxarna och släpper två högar frukost-hö i hagen. Och håller tummar och stortår att vinden inte ska skicka högarna till Lönsboda.

Tillbaka i mitt vindstilla kök slår jag mig sedan ner vid en kärleksfullt framdukad frukost bestående av Hanna-bryggt kaffe och Johan-bredd macka och njuter av att vara far till världens finaste barn.

Glad söndag!

Fars dag i morgon.

Igen.

Jag hoppas på teckningar från barnen. Och kramar. Och att, än en gång, utnämnas till världens bästa pappa.

Jag har själv just en sådan pappa, eller far som han heter i min värld.

Min far blev far väldigt tidigt. Han var 20 år när min storasyster gjorde entré. På bilderna från den tiden ger han ett något klent intryck. Innan hans karaktäristiska mustasch slog sig ner på hans överläpp såg han ut som en liten påg.

Men skenet bedrog. Far var en hårt slitande ung man som gjorde allt för sin lilla familj som snart utökades med den son som sitter här och knappar. Och åtta år senare ytterligare en.

Min far jobbade på brädgård och körde lastbil. Så ofta han fick tillfälle stannade han till och förmiddagsfikade med mor i lägenheten där vi bodde. Att se fars lastbil på parkeringen var som att få en julklapp. Lycklig som en hundvalp sprang jag hem och hoppade upp i hans skitiga knä där han satt vid köksbordet och drack kaffe. Hade man riktig tur kunde man ta ett bett från hans ostmacka med tillhörande sågspånsfingeravtryck. Himmelskt gott.

”BORGMANS BYGGVAROR” stod det på lastbilen som parkerades på den stora boendeparkeringen. Jag minns att jag ibland knallade dit med mina små kompisar för att titta på det gigantiska fordonet. Jag hade en liten vän som gärna skröt om sin far. ”Min pappa kan knocka Muhammad Ali med en hand!” Stolt svarade jag: ”Min far kan köra lastbil!”

Min far var en tålmodig man. Jag lekte ofta ”springa allt vad jag kan inomhus-leken”. Lägenheten vi bodde i erbjöd inga längre löpsträckor. Starten gick i vardagsrummet. Två meter senare äntrade man köket som klarades av på några sekunder innan man sprang i mål på samma plats som loppet inleddes på. Far satt i soffan och ”räknade” min hastighet med ett öga på TV:n.

”Sju komma två!” sa han entusiastiskt. ”Rekord!” skrek jag. ”Jaaa!” sa han och hoppades nog att jag skulle nöja mig med det och avsluta stimmandet.

På lördagar stod morgonradion på och signaturmelodin var en instrumental version av ”Ju mer vi är tillsammans”. Far brukade komma upp, sömnrufsig i håret, glad som en speleman, iklädd T-shirt och kalsonger ur vilka Sveriges smalaste ben stack ut. Ben som året runt behöll sommarens shortssolbränna från halva låret och nedåt och som var kritvita halva låret norrut. Där gick han sedan och pulade med helgfrukosten mummelsjungandes ”Ju mer vi är tillsammans”. En syn för gudarna.

Min far var, och är, fantastiskt snäll. Jag minns hur min syster och jag en gång diskuterade skådespelaren Sam Elliots dragningskraft på kvinnor. Vi hade sett filmen ”Mask” där han spelar en godhjärtad biker. Min systers fina beskrivning av Sam Elliot var: ”Han verkar så snäll. Precis som far.”

Detta får bli min teckning till dig, far!

Det går ingen post från Glimåkra till Trelleborg idag.

Känn dig älskad!

Jo..eeh.

Så här är det!

Älskar att du skyddar barnen från karies genom att äta bort överblivet godis.

Älskar att jag anar vem förövaren var vid det olösta mysteriet då mina födelsedags-Daim försvann spårlöst.

Älskar när du och Hanna, lyckligt leende, rider ut i skogen.

Älskar att du tar minst ett bett på kvällsmackan innan du hinner ner till soffan där mysätandet i själva verket bör ske.

Älskar att du vet att mackbettet provocerar men charmar mig.

Älskar att du säger så genomtänkta och intelligenta saker på våra stormöten på jobbet (trots att jag helst hade velat komma på och säga dem själv).

Älskar dina rutinerade rörelser med mockargrepen då vi sam-mockar i stallet.

Älskar när du förlänger Johans engelskläxa genom att fortsätta prata engelska med barnen resten av kvällen.

Älskar att du varken är kvällsmänniska eller morgonmänniska. Somnar helst tidigt och vaknar helst sent. Är pigg en stund mitt på dagen.

Älskar din röst när du säger: ”Jag tror jag ska ha en kopp te!” och får det att låta som att en kopp te kan skapa fred i världen.

Älskar din leverfläck, snett under vänsterögat.

Älskar att du gav Johan en likadan, snett under högerögat.

Älskar till och med den växande högen av halvanvända kläder som bor i badrummet tills de eventuellt återanvänds. Eller när du, som när ett barn blundar för att inte synas, ställer ner all odiskad disk i vasken för att då är det ordning i köket. Eller att du skaffar ett pingisbord utan att något utrymme finns att uppbringa. Eller kombinationen potatisskal, bestick, kyckling-rens, plastförpackning, blött hushållspapper och äggskal som återfinns i ovan nämnda vask då du har varit kreativ i köket.

Hatar att Sydafrika inte är en grannby till Glimåkra.

Kramar och kyssar!

Såg nya Bond i går kväll.

Ensam. Så som James också hade gjort om Bond-bruden var i Sydafrika

Jag lämnade sedan Borgen i Osby med attityd, hoppade in i Kia:n utan det sedvanliga 40+-stönet som gärna slipper ur mig då jag sätter mig i bilen. Jag drog iväg som en blixt och pressade bilen till 45 på 40-sträckan efter macken.

Nånting händer med mig när jag har sett Bond-filmer sedan Daniel Craig tog över. Jag får lust att skaffa biceps och klä mig i kostym oftare. Och stå bredbent på onaturligt men tufft Craig-vis.

Filmen i sig var underhållande men förutsägbar. Utan att spoila för mycket kan jag berätta att Bond, jätteöverraskande, är tvungen att gå under jorden igen och köra sitt eget race utan sina arbetsgivares vetskap. Han kämpar mot en ärkeskurk som helt saknat omdöme då han anställt sin personal. Jättemånga män med jättefarliga vapen och ingen av dem har lärt sig att sikta. Skurken, som har följt Bond på nära håll, i många år, gör dessutom om det misstag alla Bond-skurkar har gjort hittills. I stället för att bara precis skjuta Bond som han så gärna vill bli av med ställer han en timer på tre minuter innan byggnaden Bond befinner sig i flyger i luften. Om jag var Bond hade jag tänkt: ”Yes! Tre minuter. Det har jag fixat i 23 filmer innan!”

Jag vaknade, hur som helst, i morse, med en kvarhängande attityd och en barnslig lust att leva Bond-liv. Fortfarande ensam eftersom barnen sov hos mormor (kanske inte så Bondigt) ställde jag mig bredbent i badrummet och rakade min haka 007-len. Jag passade på nu när Anna är i Afrika eftersom hon tycker jag är snäppet mindre attraktiv utan skägg. Frukosten blev ett rafflande möte mellan kaffe och ägg innan jag, smidigt, satte mig i Kia:n igen för att köra till Malmö. Efter hundra meter vände jag och körde tillbaka till huset för att kolla om jag hade stängt av kaffekokaren. Något man sällan ser i Bondfilmer.

På motorvägen fastnade jag, som vanligt, i en bilkö utanför Lund. Också sällsynt i Bondfilmer (både bilkö och Lund). I gårkvällens film biljagades han av en buse, visserligen nattetid, genom ett helt bilfritt Rom.

Då jag, på icke Bond-vis, kört fel i 20 minuter hamnade jag framför en dörr som krävde portkod. Äntligen något som kändes lite Bond. Att knappa in den där koden man har räknat ut med hjälp av svårtydda ledtrådar eller som, i mitt fall, stod tydligt utskriven på inbjudan till föreläsningen jag ämnade besöka.

Med dramatisk fingerföring slog jag in koden: 7865. Inget förlösande klick. Nervöst testade jag igen, med samma resultat. Stressat provade jag igen fast med lite mer tryck i fingrarna. Knäpptyst. Desperat, med tårar i ögonen, tryckte jag koden en fjärde gång utan att lyckas (en något tjatig historia det här). Efter mitt femte och sista försök öppnades plötsligt dörrhelvetet och jag kunde ta mig in i sista sekund (likt 007) och slog mig ner för att lyssna på en föreläsare som försökte översätta ”Arbetsmiljöverkets författningssamling” till människospråk.

Efter sex timmar åkte jag sedan hem och pussade på mina vackra barn.

Inte mycket till Bond-liv även om jag tycker att portkod-scenen var en riktig nagelbitare.

God natt!

Ett hushåll.

Två barn.

En man.

En kvinna som huserar på annat håll.

Mannen, som är jag, kommer in genom dörren, föser undan skor och hänger upp jackor som släppts av, just nu, impopulära barn. Muttrar lite, av gammal vana, om att ”det här är sista gången jag plockar upp efter dem”. Yeah right! Det är bara uppvärmning.

Solist i ett hushåll kräver sin man. Det första man, som man, bör göra är att sluta bete sig som man. Anna brukar peka ut att om jag steker bacon så jävlar i hoppet steker jag bacon. Inget annat. Inget förberedande av pastavatten, inget hackande av sallad, inget dukande. Jag steker bacon. Punkt.

     Det funkar inte för solohushållaren. Allt måste effektiviseras. Jag kan till och med planera mina toabesök genom att tänka igenom vad jag kan göra för nytta på vägen dit. Hinner jag inom köket och lämna disk som hämtats från soffbordet? Kan jag ta med min tvätthög för att ägna mig åt en stunds strumpsortering under toabesökets gång? Har jag marginaler till att tömma halva diskmaskinen innan en olycklig tömning sker?

I köket befinner jag mig större delen av icke arbetsplatsförlagd tid. Laga mat, äta mat, plocka undan, fylla diskmaskin, inse att den måste tömmas först, diska felkonstruerade pannor som inte får plats i diskmaskinen, torka av kladdiga ytor och plocka upp geggiga matrester ur vasken. När allt slutligen är klart kurrar magar igen och hela processen börjar om. En modern variant på Sisyfos stenrullande.

När jag inte är gräsänkling brukar vi, ibland, ta tio minuter till att plocka i ordning innan vi TV-sätter oss (eller snarare TV-lägger oss) för kvällen. Och det räcker.

Som solist krävs lite mer än tio minuter. Frikostigt förser barnen mig med nya fräscha hushållsbestyr. Tio minuter blir fyra timmar. Plocka, sucka, plocka plocka, sucka. När barnen, till slut, somnar har jag en chans att komma i kapp.

Kraftlös men med huset i ordning sätter jag mig framför missade nyheter och hinner se vädret innan jag lägger mig, försöker läsa men somnar som en klubbad säl.

Här finns inte utrymme att hushålla med krafterna.

Hela kvällen har jag sprungit fram och tillbaka genom huset tills jag nästan fått håll.

Hushåll.

Jag gick med barnen på lunchrestaurang häromdagen.

Eller snarare sprang. Vi var argsint hungriga.

Bilen fickparkerades James Bondigt och aggressivt och P-skivan ställdes med skakande händer innan vi hastade över gatan till entrén. Blodsockret var knappt mätbart och magen gav ifrån sig Chewbacca-liknande vrål.

Restaurangen hade dukat upp en kaxig lunchbuffé som vi kastade oss över som flugor på gödsel. Allt skulle smakas. Lasagne, grillspett och kycklinggryta med ris slogs om tallriksutrymmet. Jag fick bygga på höjden ungefär som man fått göra på Manhattan. Med hungerstress i benen balanserade jag mitt groteska matberg till ett runt bord där jag och barnen slog oss ner.

När den första gaffeln mat närmade sig mitt gap frågade Hanna: ”Kan du visa mig var besticken finns?”

I stället för att förklara, vilket hade tagit för lång tid, reste jag mig hastigt, sköt ut stolen med knävecken och rusade genom lokalen för att hämta bestick. Ett muntert: ”Jag glömde dricka också!” mötte mig på tillbakavägen och eftersom jag ändå var på fötter tvärvände jag och ruschade som en allsvensk fotbollsspelare under uppvärmning.

Till slut fick jag äntligen sitta och om man säger att hunger är den bästa kryddan var den här maten ytterst välkryddad.

Jag åt mig mätt och lite till och avslutade med en slät kopp kaffe trots att buffén även erbjöd päronkaka med vaniljsås. Belåten och däst satt jag sedan och återhämtade mig när jag märkte en viss nödighet. Jag förklarade för barnen att nu var enda chansen att gå på toa eftersom jag inte ville att de skulle behöva buskkissa i parken som var nästa destination. Nödigast fick gå först och det var jag.

Jag anade oråd redan när jag såg dörren till toan. Den före detta vita dörren var full av fingeravtryck kring handtaget och omgivande dörryta. En dröm för en kommissarie men mindre kul för en proppmätt toabesökare. Innanför dörren, som öppnades med armbågen, möttes jag av ett kaos.

Små toapapperbitar låg spridda över golvet som bar spår av dyngiga gummistövlar. Väggarna pryddes av smutsfläckar som såg ut som om en sotare hade försökt tackla sig ut. Stanken kändes som om Bajamajor haft årsmöte i det begränsade utrymmet. Jag höll andan så länge det gick och övergick sedan till att andas, lätt, med munnen. Trots att jag febrilt försökte övertyga kroppen om att kissnödighet är en myt var jag till slut tvungen att ge efter för trycket. Jag ställde mig på kissavstånd från toaletten och försökte sväva. Gick sådär.

När jag trodde att det inte kunde bli vidrigare blickade jag ner i handfatet. Ett dussintal uppseendeväckande långa brunsvarta hårstrån låg och sträckte ut sig från kanten ner till avloppet. Som om Robert Wells tvättat håret däri.

Det här ska de få höra, tänkte jag och stövlade ut ur toan och gick med bestämda steg mot den trevliga tjejen i kassan, ångrade mig, tackade svenskt för maten och drog med mig barnen ut i friska luften.

”Skulle’nte vi kissa, pappa?”

”Det finns min själ utmärkta buskar i parken!”

Det är långt från Glimåkra till Kapstaden.

10 020 km fågelvägen. Cirka. Jag kunde bara hitta sträckan från Sydafrika till Stockholm då jag gjorde min kärlekskranka research.

Anna är där. Jag är här. Europa och Afrika där emellan.

Autobahn, bergskedjor, medelhav, städer, öknar, savanner.

De första dagarna var inga problem. Jag härjade runt i Trelleborg och träffade kära släktingar och gamla värdefulla vänner. Det var först när vi kom hem till huset som det blev påtagligt.

I sexton dygn ska Anna vara i Sydafrika. En hel värld hemifrån. 16×24= en evighet.

”Det kan vara nyttigt för ett förhållande att få längta efter varandra ibland!” läser jag i ett uttalande av en relationsexpert i någon glättig veckotidning. Han är uppenbarligen ingen expert på vår relation.

Längtan är överskattat.

Det kan väl räcka med den lilla längtan som uppstår då Anna är i stallet. Mer än så är inte nyttigt i vårt förhållande.

Givetvis har jag de två frukterna av vår kärlek att pussa på och hänga med men nånting fattas.

Vi är som Beatles utan John, ABBA utan Björn, Clownen Manne utan banan, TV4 utan Per-nånting eller Ace of Base utan den där storebrorsan.

Jag saknar den älskvärda, kollapsade människohögen, klockan 21, i soffans bästa hörna.

Jag saknar, det överdrivet gulliga men ack så effektiva, röstläget som tas till då hon vill slippa att resa sig från soffan: ”Ja’ e’ lite törsti’!”.

Jag saknar att kommentera en nyhet på TV:n och plötsligt inte få svar från den vackra men blundande människohögen i soffans bästa hörna.

Jag saknar repliken: ”Jag vill släppa ut hästarna i morgon bitti!” som uttalas efter go’nattpussen vid läslampssläckandet.

Och jag saknar den sömndruckna: ”Vill du släppa ut hästarna!?” som uttalas morgonen därpå.

Gulligt och effektivt.

Sån är hon.

Min Afrika-Anna.