Blogg

1 november.

Solen kämpar febrilt mot diset över Drakaberga.

Diset leder matchen men jag anar stordåd från formstarka solen. Hon har legat under förr.

Trädgården är en sorglig syn denna sorgens helg. Uteplatsens möblemang är delvis inplockat och ensam kvar står ett förtvivlat bord och trycker mot en vägg. Mullvadsjävlarna har vilat sig i form över sommaren. Nu gör de storstilad comeback och högar växer fram som svårartad trädgårds-akne. Ormbunken i hörnan slokar. Brun som tobak.

Jag sitter vid köksbordet efter frukost, Sydsvenskan och två koppar kaffe. Av gammal vana lagade jag en extrakopp trots att min älskade kaffekompis befinner sig i Sydafrika. Gott, men för mycket.

Utanför fönsterpartiet, precis vid trädäckets kant, dyker ett par öron upp. Öron med tillhörande kaninunge som uppenbarligen bor under vår uteplats. Hemvant och tokgulligt rör den sig i spridda småhopp kring sin bostad. Jag leker en stund med tanken på hur jag hade reagerat om öronen var kortare och om svansen, i stället för Lille Skutt-fluffig, var avlång. Och om framtänderna stuckit ut under morrhåren som Freddie Mercurys under mustaschen. Jag misstänker att mitt: ”Aah, så gullig!” hade bytts ut mot: ”ANTICIMEX!!!”

Längre fram i mitt synfält kilar plötsligt en ekorre över gräsmattan. Misstänksam och stressad som en nutidsmänniska tar den sin tillflykt i den lövglesa eken som huserar i trädgårdens ena hörn.

Solen jobbar vidare och framträder nu som en ilsket vit pingisboll i det disgråa. Ge dig inte!

Jag ska snart släppa detta knappande för att gå och mockfilosofera i stallet, rensa löv från hästarnas drickbadkar och lyssna på höstigt Winnerbäck-gnäll.

Sämre kan man ha det.

Bättre också.

Anna kunde varit hemma och Ben and Jerry’s-glass kunde varit nyttigt.

Ha en fin söndag.

50 shades of beckmörkt.

Jag kör hem efter ett vackert besök i barndomsstaden. Mitt sällskap är två halloweengodistuggande barn. Kvällen är svart som lakrits. Bilens helljus ett skämt. Det blir nästan mörkare när jag tänder det.

Varma tankar går till alla de fina vänner jag träffat under dagen. I synnerhet till en av medlemmarna i mitt första band (Vi var en duo och jag syftar på den medlemmen som inte var jag). Vi satt i hans kök, drack gott kaffe, åt billiga tyska chokladkex och varsin glassbåt. Och pratade. Och pratade. Det kändes som om vi hade några missade år att prata i kapp. Han följde mig sedan till kyrkogården och hälsade på min mor. En vacker stund med en vacker vän och jag kan knappt vänta tills vi ses igen.

Tillbaka till hemvägsmörkret. Då vi nästan kört förbi Lund blir det tvärstopp på motorvägen. En gigantisk bilkö står stilla som ett fotografi. Efter en stund börjar medtrafikanter göra en fuling och kör upp mot färdriktningen på närmaste påfart. Jag dras med i den kriminella akten men backar upp, för säkerhets skull. Johan säger lugnt: ”Jag är rädd!” Jag svarar: ”Jag med!” Allt går dock bra och vi genar genom Lund och kommer ut på andra sidan om jättekön.

Hemresan fortsätter och vi lyssnar på en blandad Spotifylista. Det händer något med musik som spelas i bilen vid mörkerkörning. Den blir så makalöst bra. Jag har ett minne av att jag, mitt i natten, sittandes i en bil, hörde Mauro Scoccos ”Nelly” och tyckte den var såå bra. Dagen efter sökte jag den på Spotify, i fullt dagsljus, och det visade sig att det var bilen och mörkret som hade lurat mig. Den var gräslig.

Den alltid underbara liveversionen av U2:s ”Bad” blir i kväll så bra att den borde få någon form av Nobelpris. Kanske i fysik? Den känns i alla fall. Fysiskt. Det kan ha att göra med musikvännen som nämndes ovan. Jag förknippar den starkt med honom och vår fjärran ungdom.

Plötsligt, i mitt krystade helljus, dyker en vägg av Turkisk yoghurt upp framför bilen. Typ. Jag bländar av och återfår en viss ledsyn i halloweendimman som sedan, envist, gör oss sällskap ända till Glimåkra.

Väl hemma maratonborstar jag tänderna på två trötta och sockermätta finingar som jag sedan föser in i säng innan jag går ut och släpper in tre trötta och fodersugna hästar som jag knappast behöver fösa in i boxarna.

Toktrött efter den ansträngande ”på helspänn i dimman på stundtals vildsvinsspäckade vägar” -körningen sätter jag mig ändå i soffan och försöker se ”Indiana Jones och Döds-Kalle” eller vad den heter. Jag väljer dock sängen ganska omgående då Harrison Ford överlever en atombomb genom att stänga in sig i ett kylskåp.

Nu ligger jag här och skriver: Go’ natt!

Om jag bara fick en dag till med Dig.

Då skulle jag välja den med omsorg.

Jag skulle välja en sån där strålande högsommardag som Du älskade.

Vi skulle sitta på Din uteplats och äta en riktigt god frukost med varma francke-bullar, gott pålägg och nybryggt kaffe. Bland humlesurr och fågelkvitter.

Vi skulle gå en lång runda längs Östra stranden och stanna vid huset Du föddes i. Du skulle berätta historierna man fick höra som liten. Om din uppväxt, om vem som bodde var utmed strandremsan och om Hanestenen som står upp ur havet som en skallig jättes hjässa. Vi skulle lyssna på det eviga, lugnande ljudet av vågor som möter stranden. Vi skulle passera sjöbodarna där tjärdoften låg tjock under barndomens ständigt soliga sommardagar. Vi skulle gå där och prata om allt och jag skulle ta varje tillfälle att berätta hur fin Du är.

Vid Gislövs hamn skulle vi stanna och slå oss ner på en bänk. Där kunde vi lyssna på måsars vackra falsksång och vila benen med utsikt över hamnens folk och båtar.  Sedan skulle vi vända och gå Östra Förstadsgatan hemåt. Minnen skulle kanta vår väg. Vi skulle gå genom den kusliga Fagerängen-tunneln som skrämde mig som barn. Och jag skulle känna mig trygg vid Din sida.

Väl hemma skulle vi sätta oss på uteplatsen igen. Uteplatsen som byggts av far och som alltid, kärleksfullt, kallats ”Läktaren”. Hela familjen skulle vara samlad, i doften av nyklippt gräs, runt fikabordet under parasollen. Ett och annat ilsket motorcykelvrål från stora vägen skulle vi, av gammal vana, ignorera. I stället skulle barnbarnens lekljud omge oss och Du skulle än en gång få överösa dem alla med Din gränslösa kärlek. Och övergöda dem med fika, glass och godis.

Mot seneftermiddagen skulle vi hålla sommarfest i trädgården som skulle fyllas av alla vänner som saknar Dig. Alla vänner som säger så fina saker om Dig och håller Ditt minne levande och vackert. Vi skulle äta och dricka gott och jag skulle se till att hamna så nära Dig som möjligt. Och jag skulle göra mitt yttersta för att Du skulle le, skratta och vara lycklig. Kanske skulle gitarren komma fram och vi skulle sjunga ”Hva gør vi nu, lille du” som allsång på halvdan danska.

Och när den avsvalnade och havsdoftande kvällen, till slut, skulle glida in över Din blommande trädgård skulle Du ta farväl av alla underbara vänner som skulle få chansen att äntligen ge Dig den där kramen som vi så förtvivlat saknar. Och Du skulle få omfamna varenda en. Länge.

I sommarnattens ljusa nattmörker skulle vi sedan sitta tätt och länge, insvepta i filtar i skenet av värmeljus, och bara prata oss genom natten.

Om jag bara fick en dag till med Dig.

”Säger gubben i ”Scream” nånting?”

Johan och Hanna har varit på Eko-hallen och införskaffat Halloween-kit och ska nu leka skräckfilm. Johan köpte en blodig plastkniv och en Scream-mask och ska därför spela huvudrollen. Han behöver således en replik.

”Hello, Sidney!”, är den enda jag kan komma på. Jag väser fram repliken på ett ”Jag ska snart slakta dig med en gigantisk kniv”-vis och Johan hakar genast på.

”Hello, Sidney!”, väser han mot sin lillasyster.

”Hej, Scream!”, svarar Hanna. Muntert. Med Barbie-dialekt. Den där rikssvensk-liknande dialekten som brukar ersätta göingskan i lekar. Den riktigt fasansfulla skräckstämningen infinner sig inte riktigt.

Och då är ändå Hanna klädd i kuslig häxdräkt med svart skräckinjagande peruk. Hon har dock utelämnat vampyrtänderna då de visade sig vara stora som en Billy-bokhylla och lika svåra att, vettigt, få in i en barnmun. Hanna gapade nästan käkarna ur led och såg mer plågad än läskig ut.

Barnens aktivitet är ett genrep inför eftermiddagens Halloween-sammankomst med goda vänner. Själv har jag planer på att skapa ett riktigt vidrigt och mardrömsframkallande näsblod med hjälp av Hannas nyinköpta tub med teaterblod.

Apropå skräck läser jag, med växande fasa, att korv, en av våra viktigaste näringskällor, nu anses lika hälsovådlig som rökning.

Jag ser framför mig hur Scan tvingas märka sina produkter med: KORV DÖDAR!, hur ungdomar i tonåren smygäter korv bakom gympasalen, hur kroggäster tvingas gå utomhus för att få inta ölkorven, hur Keith Richards, i stället för en cigg, har en prinskorv i munnen då han försöker vara rocktuff på scenen, hur föreläsare, inför barn och ungdomar, beskriver wienerkorvens skadeverkningar och varnar för dess roll som inkörsport till tyngre saker som kabanoss och chorizo, hur behandlingshemmen fylls av tunga korvmissbrukare som i tolv steg trappar ner på sina skamliga begär och hur Pölsemannen kriminaliseras och stämplas som langare.

Smaka på den dystopiska framtidsvisionen!

Värre än Halloween.

Ha en korvfri torsdag!

Jag: ”Idag när ni hoppade av bilen vid Eko-hallen stängde ni inte bakdörren riktigt så varningslampan lyste ända till Tosteberga där jag hoppade av och stängde ordentligt!”

Anna: ”Inget scoop precis…”

Övergedde.

Efter fyra och ett halvt år på högskola, elva år som svensklärare och åtskilliga år som hängiven bokläsare.

Jag ligger i min säng och bläddrar i boken som jag knåpat ihop. Och förbannar att jag inte lusläste innan blogg blev bok. För plötsligt dyker det upp. Hur tydligt som helst. Nästan understruket mitt på en sida. Som ett litet skrik. ÖVERGEDDE!!!!!!

Jag tänker inte peka ut på vilken sida ”vokabulär som en 7-åring”-ordet står att finna. Jag tänker använda det som sälj-argument. Köp min bok. Finn felet först. Vinn 14 kronor.

Problemet med fulordet ovan är att jag undviker att öppna boken. Jag har fått blädderfobi.

Det blir inte bättre då jag, någon dag senare, är hemma hos en vän och boklevererar för en kopp kaffe. Hennes 8-åriga dotter slår upp förstasidan och börjar läsa högt. Muntert tuggande på en förträfflig chokladboll märker jag hur hon glömmer att läsa en liten preposition i bokens allra första mening.

Inte lika munter och fortfarande tuggande på nämnda chokladboll förstår jag plötsligt att tösen läser precis som det står. Det fattas alltså ett pyttelitet, men givetvis gigantiskt, ord i min första boks allra första mening.

Vi gör så här!

Köp min bok! Finn alla fel först! Tjäna 14 kronor/fel!

Du kan bli rik!

Ps. Ordet i första meningen ingår inte i tävlingen.

Vaker onsdag på er!

Varm och omtumlad.

Som en strumpa i en torktumlare.

Jag sitter vid vårt köksbord och försöker värka fram en text till ”Allt om Göinge”. Helt tomt. Kan bero på att jag faktiskt skriver ett blogginlägg i stället.

Jag mår som en prins. Prins Daniel. I Drakaberga.

Jag fick en DHL-leverans från ”Books on demand” i torsdags. En dröm förpackad i två lådor. Två lådor med min blogg i bokform. ”Daniel i Drakaberga” med undertiteln ”Ett”.

Som jag tidigare skrivit överraskade min förläggare, Anna, mig på födelsedagen med fem tryckta exemplar till oss, våra föräldrar och till våra barn. Något mer fysiskt än de digitala bloggtexterna som bor på internet.

Då jag födelsedagfirades av min far och Kerstin föreslog hon att vi skulle trycka upp fler exemplar att sälja till eventuella intressenter. Min förläggare tände på idén. Själv stod jag, klädsamt röd om kinderna, och skrapade med foten i sanden (köksgolvet, om sanningen ska fram men sanden låter bättre) och mumlade ”jante-igt”: ”Inte kan väl jag…”.

Vi bestämde oss i alla fall för att göra ett försök vilket jag inte ångrar. Sedan jag, i fredags, via Facebook, offentliggjorde mitt boksläpp har jag kärleksduschats av underbara vänner som vill köpa min bok. Jag har, under helgen, varit ute på bokturné och mot en kopp kaffe (och en peng) levererat ett signerat exemplar. Jag skrev givetvis fel, med bläck, vid min första signering där jag tackade Annika för hennes sypport.

Modern har jag blivit på köpet. Jag har, helt själv, installerat Swish på min telefon. Praktiskt och kul. Jag får nästan lust att vara skyldig folk pengar.

Nu sitter jag här, stolt och kanske lite Ranelid-mallig.

Mina texter flyttar hemifrån.

Jag måste ha världens bästa liv.

Ha en fin söndagkväll!

”POCK!”

På Piff och Puffigt tecknad film-vis studsar ett ekollon mot min hjässa. Trädgårdens största ek är tydligen på spellevink-humör. Den lutar sig över vår brevlåda och släpper ifrån sig ekollon, som regnmoln släpper nederbörd.

Jag slänger in den hämtade morgontidningen på farstugolvet, hoppar i mina mockarstövlar och går till stallet för morgonens utsläpp. Jag stannar till vid en lövhög som prasslar mystiskt. En lång stund stirrar jag ner i högen och hoppas på en ormglimt.

Hoppas är kanske fel uttryck eftersom jag, i skarpt ormläge, skulle vara illa ute. Jag lider nämligen av en återkommande kunskapslucka. Vän av ordning skulle kanske opponera sig mot ordvalet återkommande kunskapslucka men faktum är att så fort jag tror mig ha kunskap återvänder luckan. Jag kan omöjligt lära mig vad som är snok och vad som är huggorm.

Två sorter. En är gul i nacken och en har mönster. Hur svårt kan det vara? Gul i nacken tycker jag låter giftigt och lite elakt men hör ihop med den ytterst trevliga snoken (tror jag). Mönster har väl alla ormar tänker jag. Som liten trelleborgsk ormillustratör försåg jag alltid alla ormar med sicksack-mönster. Ett allmänt ormkännetecken, trodde jag.

Det blev därför något förvirrat då Anna skulle lära mig skilja på snok och huggorm genom att prata om ett par gamla kalsonger med smeknamn. ”Tänk på dina huggormskalsonger!” tipsade hon. ”De hade ju sicksack-mönster!” Och jag som trodde att valet av ormnamn på kallingarna var en slump och att namnet delvis syftade på den mäktiga (hrm), i kalsongerna, inneboende ”ormen”.

I vilket fall som helst uppstår aldrig någon ormkonfrontation och jag kan, med livet i behåll, fortsätta min korta vandring till stallet.

På väg mot hagen passerar jag en rejäl sten vid kanten av bäcken som rinner vid vår tomtgräns. Denna heliga sten är en utmärkt plats att stå på då en viss nödighet uppstår. Den är dessutom lämpligt placerad bakom vårt höskjul som skyler min, enligt Anna, vidriga och onödiga handling. Hon har ingen förståelse för den frihetskänsla som uppstår vid urinering i en bäck, blickandes över sina ägor. Jag misstänker att man måste vara pillesnoppinnehavare för att någonsin kunna förstå.

I dag lämnar jag dock bäcken i fred och återvänder till stallet där en seriös lördagsmockning tar vid. Jag återvänder sedan, höst- och hästdoftandes, in till den välsignade lördagsfrukosten och konkurrerar med bröd- och kaffedoften.

I dag sänder jag en tanke till Nangijala.

Grattis på födelsedagen, mor!

Vi saknar dig!

Som slarviga barn släpper träden dräkten där de står.

Precis som med barnen vägrar jag plocka upp efter dem.

Men kommer, som vanligt, att göra det. Till slut. Muttrandes.

Nu börjar fulhösten.

Lårbenshalsen lever farligt i lövhalkan på cykelvägen.

Stillastående motvindscykling med blåsttårar rinnande längs kinderna.

De nakna träden står som kusliga nudister i skogen. Skogen som, alltmer, liknar dekor från en Tim Burton-film.

Skrivpaus

Fem minuter efter att jag tog skrivpaus skingrades alla smutsgråa moln och himmelen är nu klädd i Malmö FF:s matchdräkt. Solen värmer och den fredagiga känslan infinner sig genast. Jag känner mig kramgo’.

Jag kränger gladeligen på mig den missklädsamma cykelhjälmen och trampar lätt, i den trögaste växeln, uppför skolbacken. Som en munter och tokdopad Lance Armstrong. Jag ska nämligen på utvecklingssamtal med min son. Något för tidig slår jag mig ner på ett hyfsat obekvämt staket på skolgården. Det finns bänkar men solskenet och närheten till klassrummet gör att jag väljer att ignorera mina klagande skinkor. Dörren öppnas och lovglada, före detta småttingar vräker ut som Coca Cola ur en skakad burk. Johan bjuder in mig och erbjuder mig de där lättglömda blå tossorna man ibland upptäcker på väg in i bilen efter lämnandet av små barn.

På klassrumsväggen över whiteboarden hänger ett klassiskt alfabet med passande bilder. A för Apa, B för Blodapelsinallergi o.s.v. Q var lite intressant eftersom bilden enbart visar ett ansikte på en dam. Jag funderar en stund på om de menar Qvinna men det visar sig att damen i fråga heter Qvarnström.

Samtalet blir härligt positivt och utöver fredagslyckan känner jag att jag är pappa till en blivande nobelpristagare. Dock inte i handstil men det kan han öva upp.

På väg ut ur klassrummet möts vi av Anna som strålar i kapp med solen. Ultraljudet har nämligen uppvisat ”en liten massa som rörde sig”. Mysan ÄR dräktig, champagne SKA drickas, inseminatorn SKA betalas.

Att jag inte tänkte på det då vi själva var på ultraljud.

”Ser bra ut det här, Anna! Då va’ de’ de’ här med betalningen till ”inseminatorn”!”

Glad fredag!

”Nu är tid att hålla ihop.”

Så skrev en mycket klok och god vän till mig i ett Facebook-inlägg i dag.

En dag som denna då världen liksom stannar upp.

Utöver den direkt förlamande förtvivlan jag kände då jag hörde om skoldåden tänkte jag på vad följden kommer att bli för ett redan hat-tyngt och oroligt Sverige. Vi har liksom inte råd att fortsätta på den inslagna vägen av motsättningar, illvilja och otrygghet.

Unga människor har mist sina liv och anhöriga ska tvingas leva vidare med en sorg bortom all begriplighet. När natten kommer står sängar tomma där människor vaknade i morse. Livslevande med drömmar och mål, med helgplaner och med ett välförtjänt höstlov i antågande.

Som lärare oroas jag givetvis då skolans värld attackeras men det är framförallt som förälder jag upprörs. Vi lämnar själv våra barn på en fantastisk skola varje morgon. En skola med duktiga pedagoger och underbar fritidspersonal. En trygg plats där barnen trivs och blir väl omhändertagna varje dag. Jag har aldrig känt någon oro då jag är ifrån barnen. Förrän nu.

Men jag tänker göra mitt yttersta för att motarbeta den, i nuläget, naturliga oron. Jag hoppas också att media inte jagar på oron vilket skulle vara förödande för det redan ansträngda klimatet mellan nutidsmänniskorna.

Vi behöver inte mer misstänksamhet medmänniskor emellan.

”Nu är tid att hålla ihop.”

Tack Tomas! Du sa orden jag tror vi behöver höra.