Blogg

Lindvalls i Broby

Köper skridskor till Hanna

Kanske för stora

 

Stirrar på panel

Varningslampa lyser ej

Lyste starkt igår

 

Tänker glatt: ”Jippie!”

Ingen dyr reparation

Plånbok andas ut

 

Regnet duggar ner

Paddorna på vägen dör

Sorg i paddors värld

 

Brevlådan är tom

”Ej reklam” fungerar

Räkningar ibland

 

Vad ska ätas nu?

Thaimat från igår i kyl

Kladdiga fingrar

 

Höstlöv täcker gräs

Vackert nu, snart grått grått grått

Räfsar nog i mars

 

Host, pust, fräs, nys, suck

Dottern är förkyld idag

Vårdas med choklad

 

Tillfälligt hemma

Byter vab med frun vid lunch

Fler lektioner snart

 

Spelar sen med band

Lärare men musiker

Kär i sångerskan

 

Hämta sonen sen

Många bitars livspussel

Höstlov är på G

 

Vad ska ätas sen?

Denna ständiga fråga

Kylskåpet är tomt

 

In i bil på nytt

Varningslampan tänd igen

Middag, lax med mos

 

Efter maten röj

Ordning inför fredagen

Somnar framför film

Mot alla principer.

Mot sunt förnuft.

Mot naturens lagar är jag sprickfärdigt lycklig.

Jag som nästan har inskrivet i mitt CV: ”Sur från slutet av september till början på mars”.

Företeelser som höst, mörker, Christer Sandelin-uttalanden, fukt och kyla brukar, så här års, ha försatt mig i mitt sedvanliga tjurskalletillstånd. Men inte i år. Vad är hemligheten?

Kan det vara att jag, i stort sett, har slutat att träna och bejakar vitt bröd och Daim?

Kanske ska jag undvika analys och bara njuta!?

Ja, så får det bli.

Nu ska jag hämta ett lyckopiller på skolan.

Så de’ så!

Euforisk onsdag på er!

Höstmorgon.

Hästmorgon.

Jag har nu återgått i tjänst som förste hästutsläppare och hälsas välkommen av tre hungriga ston. Morgongnägg fyller stallet. En muttrande variant på gnägg. Som om de harklar sig inför den stundande dagen.

Hästkrubb hälls i krubborna som töms illa kvickt. Under tiden ger jag mig ut i hagen med hö. Iklädd pannlampa. En present från frun för sena löprundor (som hon uttryckte det) men som, i stort sett, bara använts vid hästutsläpp (vilket hon förmodligen egentligen tänkt).

När höet är portionerat i tre högar återvänder jag till stallet där hårda hovar knackar på boxdörrarna. Då jag var ny i hästutsläpparbranschen kände jag alltid en liten oro i magen inför själva utsläppsmomentet. Ungefär som den känslan man får när Thorsten Flinck sätter sig i en TV-soffa.

Orsaken till magoron var att man aldrig visste hur otåligt stirrig Mysan skulle vara vid boxöppnandet. Hur bråttom hon skulle ha att komma in i hagen. Numera vet jag att hon alltid har jättebrått. Och att mina 85 kilo inte har något att sätta emot hennes 500. Det är bara att hänga på.

Eftersom hästarna leds ut en och en (även om Mysan snarare leder mig) stänger jag hagen mellan utsläppen med en spiralliknande ”metalltjotabläng”. Jag måste alltså få stopp på hästen innan jag hakar av nämnda tjotabläng och använder då det välkända ”stoppa hästen-kommandot”: “Ptroo”. Problemet är att jag skulle behöva gå till en talpedagog för att få ordning på mina rullande R som är en förutsättning för att hästen ska förstå. I stressade Mysan-situationer låter mina “ptroo” snarare som “porr” vilket känns väldigt olämpligt för en pryd man som jag. Jag kan också tänka mig att det låter väldigt märkligt utifrån att en man, paniskt, vrålar: ”PORR!” till en konfunderad häst som oftast, faktiskt, stannar av pur häpnad.

Dräktiga (och stirriga) Mysan ska på ultraljud på fredag. Då får vi det slutgiltiga beskedet på om jag, efter sommaren, får ytterligare en pålle att utsläppa när de stallats in. Jag hoppas vi får bilder på ”bebisen” som jag sedan, som en stolt blivande förälder, kan visa upp för mina medmänniskor. Sådana korniga och obegripliga ultraljudsbilder som föräldrar brukar sticka under näsan på en och som man sedan kommenterar med utrop som: ”Aaaau!” och ”Halleda’!” utan att ha en aning om vad som är upp eller ner.

Håll alla tummar och hovar på fredag!

Trevlig tisdag!

Jag har sett honom.

Men ignorerat honom.

Som när man lovar barnen en sista omgång dunkgömme och de gömmer sig för dåligt. Man ser de små fötterna sticka fram bakom gardinen, har makten att avsluta leken, men går artigt vidare och ”snäll-letar” en stund till.

Jag bör uppmärksamma honom men orkar inte.

Inte nu. Sen.

Vi har träffats förr men jag har alltid lyckats bryta kontakten.

För han är obehaglig.

Obekväm.

Och jag har bara mig själv att skylla när kontakten återupptas.

På sätt och vis har det, med åren, blivit svårare att skiljas från honom.

Han är den där gästen som inte har vett att åka hem trots att man gäspar käken ur led.

Jag kanske inbillar mig men han verkar större än tidigare.

Envisare.

Taskigare.

I helgen förstörde han min favoritskjorta.

Den där som satt så snyggt.

Förstörd.

Jag måste ta tag i min gubbmage.

Grå oktobersöndag.

Står i vårt kök och laddar för ännu en tömning av diskmaskinen.

Måste snart vara 100 000-tömningarsjubileum. Jag borde kanske ordna en liten fest!?

Telefonen ringer.

”Hanna vill att du kommer ut!”

Jag hoppar i mina ”foppor” och traskar ut till ridbanan.

Där flyger min lilla dotter fram på 400 kilo häst i en tokgalopp som skulle göra Emil och Lukas gröna av avund och som borde sätta skräck i varje pappacell. I stället njuter jag lugnt av skådespelet, fullt litandes på demontränaren (mamma Anna) som strör uppmuntrande visdomsord över ekipaget. Så makalöst vackert.

Söndag, som sagt. Den veckodag som jag aldrig riktigt får grepp om. Ibland kan jag uppleva den som ett något mer allvarligt och reserverat syskon till den alltid positiva och påhittiga lördagen. Periodvis ångestladdad. Just nu underbar.

För väldigt länge sedan i en galax långt långt borta närmare bestämt Trelleborg vill jag minnas att jag tyckte söndagen var seg och tråkig. Den obligatoriska söndagssteken åts vid lunchtid och sedan låg hela dagen händelselös framför mig och jag var barnsligt uttråkad. Hela världen var stängd och TV:ns två kanaler visade antingen myrornas krig eller en svensk film från 30- eller 40-talet. Filmer som alltid hette något i stil med ”Flottans glada laxar” och som alltid hade Åke Söderblom i huvudrollen. Åke Söderblom som med sin heliumballongröst, i rasande tempo, teatertalade fram sina ”tokroliga” repliker. Och som alltid fick Sickan Carlsson på slutet. Varenda söndag.

På söndagskvällen tittade far på M.A.S.H. vars titelmelodi fortfarande ger mig iskalla ”i morgon är det skola igen”-kårar. Och ändå är jag lärare. Hmm.

I vuxet tillstånd har söndagens känsla helt hängt på huruvida jag trivts på min arbetsplats eller inte. Under tunga perioder av vantrevnad har söndagen varit en dag av Lars Norén-ångest över den oundvikliga måndagen som timme för timme närmat sig.

Inte nu, som jag antydde ovan. Dels trivs jag ypperligt på mitt jobb och dels fick jag en fantastisk present av mina sväron då jag fyllde år. Sydsvenskan på söndagar.

Plötsligt är söndagsfrukosten en läsfest likt lördagsfrukosten. Extrakaffekoppen lagas och vi sitter länge och lus(t)läser varje del. En njutbar start på en veckodag som verkligen ryckt upp sig. Barndomens sysslolöshet är nu något fint. En möjlighet. Ska jag läsa eller kanske skriva? Ska vi gå ut och sparka på löv eller charma till oss en fika hos mormor och morfar?

Just denna söndag kör vi med barnen till teatern i Kristianstad. Musikalen ”Trollkarlen från Oz”. Vanligtvis går jag hellre till tandläkaren än på musikal men denna söndag är jag märkligt mottaglig för upplevelsen. Via barnens uppenbara entusiasm njuter jag mig genom de tre musikaltimmarna som, i vanliga fall, brukar kännas som sex (timmar).

Hemresan blir en färd genom ögongodis. Solen, som gjorde oväntad comeback på eftermiddagen, är på nedgång och molnen blir färgglada på hundra olika vis. Ur markerna stiger vattenånga och en vit rök sprider sig, Stephen Kingskt men vackert, över landskapet.

Dieselbrist tvingar in mig på Preem i Knislinge.

Där står jag och tänker vackra söndagstankar.

Och söndagstankar.

Äntligen!

Efter att ha övningskört i snart elva år har jag fått mitt efterlängtade körkort.

Typ.

Min lärarlegitimation damp ner i min mailbox i veckan.

Kändes något antiklimaxat. Utseendemässigt.

Jag skrev ut något som skulle kunna förväxlas med ett diplom. Ett sådant halvhjärtat diplom som barn får på marknader då de har åkt några varv på en livstrött ridskoleponny med en hov i graven, ledd av en uttråkad, sms-ande tonåring.

Jag hade hoppats på en mer körkortslik legitimation med en bild i högerhörnet och behörigheten utskriven under namn och personuppgifter. Ett leg man skulle kunna hala fram, likt Gunvald Larsson, när någon ifrågasätter ens utbildning eller när vakten utanför krogen endast släpper in intelligent folk i lokalen.

Nu bör jag kanske precisera att den sista ovanstående meningen var ett skämt. Jag vet att en lärarlegitimation är ett lika pålitligt intelligensbevis som ett körkort är bevis på en bra bilförare.

Precis när jag skulle ta körkort för kusligt många år sedan införde de prövotid. I två år hängde kortet extra löst på grund av att nybörjare (killar i keps) oftare buskörde. Nu undrar jag givetvis om samma deal gäller för lärarlegitimation. Kanske kommer jag att bli hårdare granskad av Skolverket då jag lär ut svensk grammatik eller engelska glosor. Håller jag rätt hastighet? Är jag vårdslös i min undervisning om 1800-talets självmordsbenägna romantiker? Håller jag rätt avstånd till framförvarande pedagog? Har jag tillräckligt mönsterdjup när vi skriver däckare (beklagar nivån på det skämtet)?

Om jag ska fortsätta dra krystade paralleller till körskolan kan man säga att jag övningskört för B-körkort men att jag ändå fick behörighet för tung lastbil. Med släp. Det visade sig nämligen att jag, efter min fyran till nian-utbildning, får undervisa både svenska och engelska en bit upp i gymnasiet och i vuxenskola. Tack för den!

Märkligt är att jag också får undervisa engelska och svenska från trean till sexan i sameskolan. Dock inte i musik, vilket jag får i 4-9 i grundskolan. Finns det en speciell musikutbildning riktad mot sameskolan? Och varför duger inte min Sv/En-utbildning för trettonåriga samer när den funkar för tolvåringar? Same same, but different!

Nu ska den nylegitimerade läraren ut och sniffa på höstdofter.

Ha en fin lördag!

”Hon skulle ge honom en kram, dom skulle åka hem och göra baaaarn!”

Min dotters reaktion på orden är obetalbar. Ett ansiktsuttryck av chock och total lycka i kombination.

Citatet är hämtat från ”Nästan som reklam” med Stefan Sundström och händelsen utspelades i bilen på väg till Trelleborg. Musik på hög volym. Syster och bror i baksätet. Jag vid ratten och frun vid min sida. Musik från min Spotify-lista, ”På svenska”. När låten startar minns jag genast de, för en 8-åring, laddade orden och är därför beredd och kan kasta en blick i backspegeln vid rätt ögonblick. Utöver Hannas omedelbara visuella reaktion startar en underbar visk- och fnissfest syskon emellan i baksätet.

Och jag lägger till ytterligare ett ofotat foto i mitt mentala fotoalbum.

Detta ständigt växande album av ovärderliga minnen. Oftast väldigt vardagliga sådana. Men ack så viktiga. Givetvis har jag även sparat mentala bilder på Eiffeltornet, utsikten från Empire State Building och den makalösa naturen kring Stellenbosch i Sydafrika men de vyerna har ingen chans mot min dotters underbara ansikte.

Min barndomsvän, Micke Lindauer född Jynsen, och jag delar många mentala bilder i albumet. Så fort vi träffas plockar vi fram dem och piffar till dem. Ibland ändras bildernas utseenden efter våra möten. Någon minns något som den andre inte minns. Eller, någon minns något splitternytt som förmodligen inte riktigt har hänt men som förbättrar storyn. Jag misstänker att alla våra minnesbilder har en kärna av sanning men har genomgått små renoveringar under årens lopp. Älskar dem och värderar dem högt i vilket fall.

Ett naturens drama utspelades framför vår familj för två somrar sedan. En vilsen älg hade ”Patrik Sjöbergat” sig in i hästhagen och traskade lugnt förbi våra betande hästar. Kameralös som jag var mentalfotade jag därför ögonblicket då hästarna upptäckte inkräktaren. I stället för att hamna i hästpanik formerade sig de tre stona och satte efter den stackars älgen som ett gäng vita blodkroppar efter en bacill. Efter tre, fyra varv i Usain Bolt-tempo kom plötsligt älgen på hur den hade kommit in i hagen och lämnade den på samma vis. Coolt material till albumet.

Min fru är nog den som förser mig med flest bilder. Många vet hon inte ens om. Till exempel bilden av den speciella ”Anna provar ett nytt plagg-minen”. Då tiltar hon huvudet något år vänster och ler lite stelt, mot spegelns bild, med halva munnen varpå det bildas en liten parantes i ena mungipan. Helt underbart. Eller ”Anna glittrar-blicken” som jag hade ensamrätt på innan barnen kom. Inget gör mig lyckligare än den blicken. Eller får mig att känna mig mer älskad.

Den bilden ligger alltid främst i mitt album.

Ha en fin onsdag!

”Varför väcker ni mig när’nte frukosten är klar?!!!”

En morgontrött tioåring med attityd.

”För att du ska vänja dig vid att gå upp i tid OCH FIXA DIN FRUKOST SJÄLV!!!!”

En stött 44-åring som står i begrepp att curla fram frukost till sina barn.

Stött därför att jag förväntar mig lite mer tacksamhet.

För något som Johan tar för givet.

Tar för givet med all rätt.

Alla hans frukostar från födsel till nu har förberetts av oss föräldrar. I dag blev det plötsligt uppenbart att vi kanske ska börja tänka om.

Johan berättar ofta för oss att han är stor nu. Och visst är han. Han sitter vid köksbordet och läser engelskläxan med flyt och bra uttal. Han. Vår förstfödde som kom till världen nyss. Kan engelska. Han svänger sig med uttryck som ”LOL” och säger fraser som: ”De’ var ägigt!” Och där står jag och är 100 år.

Igår kväll kom frun med något blusliknande som av misstag hade hamnat i dotterns garderob efter slarvig tvättsortering från min sida. På en rosa barngalge hängde Annas plagg och såg ut som något Hanna mycket väl skulle kunna gå klädd i.

Jag minns att jag chockades av hur mycket av det egna jaget man fick ”ställa på vänt” när man blev förälder. Jag pratade om detta med en god vän och innehavare av ettårig son. Han konstaterade suckandes att ”först gör man allt för att lära dem gå och sen blir livet dubbelt så besvärligt.”

Det är inte lätt att ha små barn men när de har blivit större och mer självgående och man, gradvis fått efterlängtat ”egenutrymme” tillbaka står man inför något nytt. Hur skönt det än kan vara att ha tid att tänka en tanke fullt ut känner jag, paradoxalt nog, att jag vill behålla huvudrollen i barnens liv trots att jag, helt enligt naturens lagar, kommer att bli en birollsinnehavare inom en ganska snar framtid.

Föräldrarollen är lite som en Hollywood-skönhets karriär. Efter att ha spelat huvudrollen några år får man, med åren, nöja sig med biroller för att sedan bara få spela gamla kärringar (eller gubbar, i mitt fall). Mina dagar som huvudrollsinnehavare är i alla fall räknade.

Det är märkligt vad det är man saknar när de växer upp.

• Att få motta en Piggelin-klibbig och småsnorig bebispuss på filt vid Trollabadet.
• Att, med egen mun, ”rengöra”, en, i damm och smuts, tappad napp innan den återfår sin ljuddämpande funktion.
• Att känna glädje över en fylld blöja efter ett lite väl långt uppehåll.
• Att fotografera barnen i tomtekläder och tvinga på släkt och vänner. Varje år.
• Att vandra runt med en grepp- och bärbar liten pyjamasklädd kropp som, så sakteliga, somnar in.
• Att kunna leka ”kasta barn högt i luften-leken” utan att riskera sjukskrivning.
• Att, magiskt, kunna blåsa bort smärta från ett skrapat knä.
• Att lära dem prata, sjunga, gå, springa, simma, cykla, lyssna på Bruce Springsteen, rida, läsa, skriva, räkna och tänka kloka och snälla tankar.

En ny era ligger framför oss och jag känner mig lyckligt lottad.

Stolt över hur fina barn vi har.

Jag misstänker att frukosten står framcurlad på bordet som vanligt i morgon.

Ha en fin tisdag!

”Det är livsfarligt!”

Min omtänksamma fru är ständigt på mig om att min mobil/väckarklocka inte har i sovrummet att göra. Tydligen är det som att placera Ringhals kärnkraftverk vid sin sida. Strålningen mikrovågar mitt inre på grund av min väckningsmetod. Dessutom brukar jag ladda den nattetid vilket tydligen adderar ytterligare livsfara till min sovsituation. Nya rön säger att men bör vakta sin laddande mobil som en hök annars riskerar man allt från eldsvådor till tsunamisar.

För att undgå alla faror köpte vi faktiskt en icketickande väckarklocka på IKEA. Vi är nämligen båda allergiska mot klocktick. Denna enkla klocka med digitala siffror visade sig ha en knapp som styrde allt. Enkelt. Icke! Detta krävde att man, i yrvaket tillstånd, skulle hålla koll på ett tryck för snooze, två tryck för att stänga av larmet, tre tryck för att ändra från sommar- till vintertid och så vidare. Mobilen gjorde ganska omgående comeback.

Jag funderar på vad råd och rön gör med oss nutidsmänniskor. Vilka faror utsätter vi våra nära och kära för? När barnen var små tog vi ofta till russin när vi ville få lugn och ro, exempelvis när man gick från affären. Man fick, tack vare de torkade druvorna, en liten time out och kunde nästan tänka en tanke fullt ut där man gick med vagnen. Nu har det visat sig att druvor besprutas så hårt att man leker med livet var gång man stoppar dem i munnen. Vi kunde lika gärna gett barnen en cigg på hemvägen.

Riskakemetoden var en annan variant på den ovan nämnda andningspausen. Nu har det visat sig att de är så fullproppade av arsenik att man funderar på att döpa om den gamla farsen till ”Riskakor och gamla spetsar”.

Ibland kan jag undra om jag verkligen vill veta allt. Hade det inte varit skönare att vara lyckligt ovetandes i stället för olyckligt vetandes?

Livet beter sig ibland som en riktigt välskriven deckare där man inte har någon koll på vem mördaren är. Först misstänker man länge Herr Fett. Men en bit in i romanen tyder allt på att fröken Socker är mördaren. När det är dags för upplösningen visar det sig plötsligt att den präktiga hederskyffeln och världsförbättraren Antioxidanter har lurat oss hela tiden.

Smaka på den, Kepler!

Nu ska jag äta en sund och nyttig frukost!

Tror jag.

04:40.

Jag vaknar av kramp i högervaden. Försöker ljudlöst sträcka ut den krampande muskeln men tvingas till slut undslippa ett gnyende läte. Efter en två timmar lång halvminut släpper äntligen krampen och jag ligger flåsande och återhämtar mig. Lyckligtvis fortsätter Anna sova som ett litet barn vid min sida, helt omedveten om min krampkamp.

Jag försöker somna om när det slår mig att det faktiskt är min födelsedag. En omsomning i det läget är smått omöjlig. Plötsligt är jag fem år igen. Väldigt snart sex. Jag ligger på helspänn och väntar på Annas mobilvibration. Det pågick ett spännande hemlighetstisseltassel mellan fru och barn igår kväll. Kan bli hur bra som helst.

Efter en overkligt lång stund surrar mobiltelefonen och jag förbereder mig för skådespel i Guldbaggeklass. När Anna lämnat sovrummet vänder jag mig på sidan och intar en ”ojvadpappasovertungt-ställning” som skulle utklassa vilken Dramaten-skådis som helst. Förväntansfull ligger jag och lyssnar på deras högljudda viskanden innan de stämmer upp i ”Ja må han leva”.

In kommer min största gåva i livet och de har presenter med sig. Många presenter. Jag kastar mig över presenterna som visar sig innehålla allt från choklad, snacks och inramad teckning från dottern till en fejkad räkning från Östra Göinge kommun som i stället innehåller en skriftlig kärleksförklaring från min son. Han utnämner mig till universums bästa pappa. De’ ni!

När jag jobbat mig ner i presenthögen är det dags för Annas presenter. Två inledande paket kalsonger gör mig glad eftersom diverse kroppsdelar håller på att ramla ut ur de något slitna trotjänarna jag nu går klädd i. Kalsongtillfredsställd öppnar jag ett diskret kuvert som innehåller en inbjudan till en dejt med bio och ett Bar-b-ko-besök som ska klaras av under kvällen. Nästa present innehåller en tavla skapad ur en förstoring av en stämpel som tillhörde min farfars köttbutik i Trelleborg. En underbart fin bild från det förflutna som nu ska pryda vår köksvägg. Som en daglig hälsning från förr. Den sista presenten har formen av en bok. Det finns ingen finare present man kan ge mig. Redan lycklig över allt fint jag fått prasslar jag av presentpappret och håller i min hand en bok vid namn ”Daniel i Drakaberga” med undertiteln ”Ett”. På omslaget sitter jag själv, sommaravslappnad i en brassestol, med en halväten macka i handen. Stum av förvåning bläddrar jag bland de 190 sidorna och återser mina blogginlägg fast nu i tryckt bokform.

Hur jag än rotar i mitt förflutna kan jag inte finna en känsla som kan jämföras med den jag känner här och nu. Givetvis har jag lekt med tanken att mitt skrivande någon gång ska resultera i en bok. Nu sitter jag med min egen bok i handen och ler genom hela kroppen. Varje cell liksom fnissar och en surrande, jublande känsla sprider sig i kroppen.

Än en gång är det min skatt i livet som förser mig med lycka. Mitt skrivande är ett resultat av att Anna tyckte jag skulle bli krönikör i ”Allt om Göinge” vilket jag (livrädd) hoppade på. Bloggen blev sedan en lustfylld nödvändighet på grund av en galopperande skrivlust som, så här långt, är intakt.

Tack för en oslagbar present och för en fortsatt magisk födelsedag, min kloka hustru!

Att älska dig är att leva i en ständigt pågående födelsedag.