Blogg

En lieman går ut i hagen för att göra snyggt

Han liar sedan hela dagen, skoningslöst och styggt

 

Och nåde nässlor, tistlar, gräs som vågar titta fram

För våldsam som en Shakespearepjäs är våran lieman

 

Han tuffar sig mot ogräset, han känner sig som kung

Han svingar lien okräset mot parkslide och ljung

 

Vår lieman som bäst nu mår, han liar som i trans

Och den som nära honom går får åka ambulans

 

Som Clintan går han fram i grönskan, trotsar regnets dugg

Han väser: ”Någon sista önskan innan liens hugg!”

 

När regnet sedan faller hårt går liemannen in

Det långa gräset är nu kort, han smeker lien sin

 

Han pratar med sin vackra fogsvans som fått ta det lugnt

”Snart sågar vi helt utan sans så grenar faller tungt!”

 

Han skryter sen för frun som diskar, hyllar sin attack

Ogräset, liksom Arnold, viskar kaxigt: ”I’ll be back!”

Lördagmorgon.

Jag vaknar nöjd.

Nöjd med att bara finnas till.

Ligger en stund och funderar på gårkvällen.

Ler åt att Anna och jag inhalerade ett 200 grams Marabou Apelsinkrokant. Uppenbarligen led vi båda av chokladbrist som vi kompenserade väl. Nu vet jag att ”Vän av ordning” skulle le ett ”lille vän”-leende och påpeka att riktig choklad bör ha en viss kakaohalt för att få kallas choklad. Jag väljer att argumentera som en sexåring och påstå att 86 procentig choklad, med eller utan havssalt och chili, är äcklig och fastnar i gommen.

Hursomhelst sätter jag mig sedan till bords och knaprar i mig en avslappnad lördagsfrukost. Kaffet smakar så där gott som det gör när man äter leverpastejmacka till. Lukas är läsvärd som alltid och jag har bordet för mig själv. Barnen övernattar hos kusiner och Anna unnar sig ytterligare (obefogad) skönhetssömn.

En halvtimme senare kör jag på vägen mellan Glimåkra och Sibbhult då en livslevande älgtjur, ograciös men mäktig, klampar från diket upp på vägen, cirka 24 meter längre fram. Jag bromsar in och betraktar det vackra djuret och addar ytterligare nöjdhet till den redan nöjda känslan.

Något senare kör jag och sonen till en skateboard-ramp i Lönsboda där jag sitter som på nålar och tittar på när han far runt som en fis i en påse i gradvis våghalsigare åk på rampen. Efter en stund slappnar jag av och njuter av att se min tioåring susa fram på ett sätt som jag, sedan länge, slutat våga själv. Om jag var nöjd innan är jag direkt lycklig nu.

Ytterligare lycka addas när vi återvänder till hemmet. Där står nämligen Anna och steker kaffeplättar och kaffekokaren puttrar så hemtrevligt att man nästan blir yr.

Efter fikan kramar jag min underbara fru bakifrån där hon sitter vid köksbordet. Jag placerar näsan i den ”inbuktning” som finns lite snett upp mot halsen från nyckelbenet. En av mina favoritplatser på jordklotet. Där luktar gott, där är vackert och hade jag haft ett litet tält och ett litet liggunderlag hade jag kunnat tänka mig att övernatta precis där. Efter några pussar och sniff är jag nästan euforisk.

Jag har alltså gått från nöjd till euforisk och ska nu ge mig på en krystad liknelse.

”Livet är som en mobiltelefon med obegränsat utrymme för lyckobringande gratisappar.”

Wow, vilken livsvisdom!

Som Yoda.

Nästan.

Glad lördag, vänner!

”Just nu är det många som ringer. Väntetiden beräknas till EN minuter.”

CSN i luren.

EN minuter i CSN-tid kan innebära i stort sett vad som helst.

Jag sitter och laddar för att, myndigt och strängt, förklara för den som svarar att en påminnelseavgift på 450 kronor är ett orimligt och skamligt krav att utsätta en hederlig människa för. En klassisk lusläsning är på gång.

Mitt i min uppladdning svarar någon plötsligt!?

Vad har hänt med CSN? Det är visserligen tio år sedan jag brukade ringa dem men jag minns hur jag brukade sitta och vänta mitt stackars öra svettigt och rött. Tålmodigt stod man ut från tjugoåttonde plats i kön tills man var näste man på tur. Och av någon magisk anledning hade alltid den kunden ett dussin ärenden.

Hursomhelst. Någon svarar och jag blir så paff att jag tappar min myndiga och stränga ton. I stället presenterar jag mig glatt med det käcka tillägget: ”Oj, vad fort det här gick!” Redan där har jag dribblat bort mig själv.

Efter ett kort samtal sitter jag och tackar för att hon bakar in den skamligt orimliga skulden i den autogirosumma jag från oktober månad ska betala tills jag har barnbarns barn.

Hade det varit måndag och jag hade utsatts för den normala 50-minutersCSNkön hade jag varit så mycket myndigare och strängare.

Nu sitter jag vid köksbordet och skyller på fredagen.

Fredag. Vilken skitdag!

I snart fyra veckor har de stått innanför dörren varje eftermiddag då jag öppnat dörren.

Som två hundvalpar i storlek 42, ivrigt viftandes på skosnörena. ”Blir det idag, då?”

I fyra veckor har jag uppfunnit anledningar till att inte snöra på mig löparskorna. Det började med att jag kände att en förkylning var på gång och då är ju löpning direkt livsfarligt. En hel vecka väntade jag på att den skulle bryta ut. Jag nös så det ekade men näsan vägrade att börja rinna. Veckan där efter hade jag så himla mycket att stå i att jag inte förstod hur jag någonsin hunnit träna. Veckan därpå kändes höstruskig och dessutom hade min nacke börjat bråka.

Det är därför inte så konstigt att mina skor utstrålar förvåning då jag kliver i dem på eftermiddagen. I full mundering går jag sedan fram till köksfönstret och tittar skeptiskt på duggregnet som började falla i samma stund som beslutet var taget. Motivationen får en viss hjälp på traven (häpp!) då jag ser våra sommarbete-feta hästar i hagen. Jag har nämligen blivit lite sympatitjock med vår dräktiga häst, Mysan, som nu är så rund att vi misstänker att hon väntar en hel flock med föl.

Jag har läst om folk som tar det lite lugnt efter ett löpuppehåll. Jag börjar därför att gå de första elva metrarna. Därefter springer jag resten av rundan. Då jag kommer ut på grusvägen löper jag som en greyhound (eller hynda om vill vara lite fräck) då en hare (eller jättekanin) springer framför mig i trettio meter innan den viker av och sträcker ut i en kohage. Jag känner mig märkligt energisk med tanke på hur sjuk jag skulle kunna ha blivit om förkylningen hade brutit ut för några veckor sedan.

Regnet piskar mig mot pannan (om jag överdriver lite) då jag springer på upploppet. Jag öppnar ytterdörren och försöker låta oberörd då jag kommer in i köket där Anna lagar mat. Där och då slår det mig att jag hade en ömmande nacke i morse som nu är som bortblåst. Frånsprungen kanske?

Nu sitter jag i soffan och försöker ignorera lår och vader som undrar vafan det där springandet ska vara bra för.

Medan de genomblöta löparskorna sover nöjt i skostället.

Sov gott!

Plötsligt bränner det till precis ovanför mitt högra skulderblad.

Jaha, tänker jag. Nu är det dags för min årliga nackspärr.

Nu är det inte så att min nacke börjar precis ovanför mitt högra skulderblad. Smärtan börjar där och klättrar liksom sedan upp och lägger sig till rätta i min högra nackhalva. Där lever den sedan rövare i veckor.

Värst är morgnarna. Då får jag ta ett stadigt grepp om min kalufs och lyfta upp huvudet från kudden för att sedan inleda morgonrutinerna med ett Robocop-liknande rörelsemönster. Att ta på sig kläder blir ett smärtsamt projekt. Med Chewbacca-aktiga gnyenden krånglar jag på mig tröjor som plötsligt känns två nummer för små. Strumporna förväntas dras på fötter som befinner sig märkligt långt nere när man inte kan böja nacken. För att undvika en nackböjning borde tandborstningen ske i duschen så att ”borstet” skulle kunna spottas rakt fram i stället för ner i handfatet.

Vanligtvis brukar den värsta smärtan och stelheten ge med sig under dagens lopp och flera kvällar går jag och lägger mig med förhoppningen om att vara normal igen (?) på morgonen. Besviken tvingas jag sedan ta till kalufslyftet igen och hela proceduren börjar om.

Efter att ha lyssnat på mitt gnäll i några dagar föreslår Anna att jag ska gå till en osteopat som gjort underverk på hennes rygg tidigare. Jag lyfter luren och charmar mig till en tid så snart som möjligt.

På vägen dit målar jag upp en bild av ett fridfullt rum med doftljus i varje hörn och panflöjtsskval på låg och mysig volym. Jag ser framför mig hur jag tar plats på massagebänken och utsätts för en behaglig upplevelse som läker alla ömmande muskler och gör mig hel igen medan Dana Dragomir tutar vidare i sin lilla flöjt.

I stället möts jag av en trevlig man som vi kan kalla ”Kaffe” men som heter nånting helt annat. Iklädd en läkareaktig mundering välkomnar han mig in i ett litet, panflöjtsfritt, rum med ett benrangel i naturlig storlek ståendes i ena vrån. ”Kaffe” lämnar rummet efter att ha bett mig lätta på paltorna. Hade jag varit lite modigare hade jag kört ”the full monty” bara för att se reaktionen när han kom tillbaka. Så cool är jag inte. I stället står jag där i kalsonger och strumpor och känner mig lite ynklig. Det finns nämligen inget löjligare än en man enbart iklädd kalsonger och strumpor. Inte ens Brad Pitt kommer undan med det.

När ”Kaffe” kommer tillbaka granskar han min rygg och konstaterar att den ena ryggbiffen är kortare än den andra. Den är tydligen boven i dramat och jag är skyldig min nacke en ursäkt för de förbannelser jag uttalat över den. Efter att ha dragit, tryckt och ”knakat” nacken beordrar ”Kaffe” mig att lägga mig på magen. Därefter ger han sig på min rygg som en hårdhänt pianist som testar nya och märkliga ackord över ryggbiffarna. Plötsligt upphör pianokonserten och han trycker koncentrerat på en punkt. Hårt. JÄTTEHÅRT. Med tårar i ögonen försöker jag, utan framgång, frammana panflöjter, doftljus och mysmassage.

Efter två timmar (egentligen några sekunder) släpper han trycket och vrider på två sugklockor på min stackars rygg. Tydligen för att öka blodcirkulationen. Efter en stund plockar han bort den ena med ett litet slurp och drar därefter den andra, på ett obehagligt vis, över ryggen. ”Gör det ont?” frågar han. ”Neej!” halvgråter jag.

När han äntligen avslutar misshandeln reser jag mig vimmelkantigt upp och han kan konstatera att mina ryggbiffar är identiska, längdmässigt. Jag tackar ”Kaffe” för behandlingen och önskar uppriktigt att vi aldrig mer behöver träffas.

I alla fall inte i tortyrkammaren där hans före detta kund stirrar hålögt mot mig från sin vrå.

Vad hände med ljuset?

Över en helg blev det så mycket mörkare.

Vanligtvis är höstmörkret en komponent som brukar kicka igång ett Ingmar Bergmanskt svårmod i mig.

Men inte i år. Jag tänker inte låta mörker, regn och rusk dra ner mig i mitt sedvanliga svarta gnällhål. Och ser ni mig gå runt och tjura har ni min tillåtelse att kittla mig glad.

Jag ser just nu på en film om lycka där vetenskapen berättar att femtio procent av vår förmåga att känna lycka sitter i generna. Vi är alltså födda med en opåverkbar grundnivå av lycka. Endast tio procent av lyckoförmågan har med våra levnadsförhållanden att göra. Förhållandevis lite med tanke på den fokus som läggs på inkomst, karriär, boende, social status o.s.v. Detta lämnar oss med fyrtio procent som vi själva råder över. Möjlighet att med medvetna handlingar förhöja den egna lyckokänslan.

”After changes upon changes we are more or less the same” sjöng Simon and Garfunkel i “The Boxer” från den formidabla konserten i Central Park inför 500 000 människor 1981. Ögonblicket finns dokumenterat på DVD och Paul Simon slänger en snabb blick på sin “från och till”-vän Art Garfunkel och de båda männen spricker upp i ett försonande leende som, för mig, kan förvandla en grå höstdag till den soligaste av sommardagar. Jag blir precis lika lycklig varje gång jag ser det. Den scenen ska jag överdosera från september till december.

Jag ska se ”Forrest Gump” för hundrade gången. Jag ska gråta när han säger ”He’s the most beautiful thing I’ve ever seen!” om sin son. Och när han står vid Jennys grav. Men när fjädern ger sig av igen på slutet kommer jag, som vanligt, vilja krama världen.

Jag ska läsa de där olästa böckerna som så ivrigt velat bli lästa.

Jag ska samtala med vänner över en kopp kaffe och låta Facebook ligga i ett hörn och skämmas.

Jag ska bilda det där ännu obildade bandet av bildade vänner på min arbetsplats. Det finns så mycket sånger som behöver spelas.

Jag ska vårda mina fyrtio procent av lyckomöjligheter som en dyrbar skatt och be höstmörkret gå och kamma sig.

Just nu ska jag pussa min fru!

Som en gnu.

Lyxflykting.

Hur ser en sån ut?

Jag känner mig träffad.

Som unga och nykära (Well, Anna var ung i alla fall) var vi sambosar i Malmö och levde ett lyxigt pluggliv. Under fyra år hade vi förmånen att kunna fly jobbigt vuxenansvar och bara lyxa loss. Studierna var inte särskilt betungande så utrymme fanns att jobba extra och tjäna pengar. Blev vi uttråkade flydde vi till ett fik och satte i oss en bagel med lyxigt pålägg varpå vi utnyttjade gratis påfyllning av kaffe till bristningsgränsen. Blev vi lite pömsiga under en lektionsfri dag flydde vi till drömmarnas värld och unnade oss en rejäl tupplur. Ingen mesig powernap utan några timmars lyxig djupsömn mitt på dagen.

När vi sedan, efter högskoleåren, skulle återvända till verkligheten valde vi att fly från storstadsstimmet och slog oss ner i det göingska lugnet. Tack vare denna flykt fick vi uppleva:

• lyxen att äga ett vackert hus,
• lyxen att kunna bilda familj,
• lyxen att få se två barn växa upp,
• lyxen att arbeta med underbara människor,
• lyxen att kunna lämna barnen till fantastisk förskolepersonal som sedan byttes mot engagerad och duktig skolpersonal,
• lyxen att vila ögonen på ett gäng hästar varav en ska ha bebis,
• lyxen att, en halvgrå söndag, fixa till ridbanan med jordfräs,
• lyxen att avbryta fräsandet och fly inomhus till en väntande kopp kaffe,
• lyxen att få höra Hanna buttert påstå att ”en halvtimme är typ tjugo minuter” när vi försöker begränsa hennes skärmtid,
• lyxen att, gång på gång, konstatera att jag lever världens, hittills, bästa liv.

I kväll lyxflyr jag från Martin och Gunvald som, på bästa sändningstid i fyran, ska lösa samma fall som de löste, på bästa sändningstid i fyran, för ett halvår sedan.

 

Jag är en lyxflykting, Kent Ekeroth!

Inte de som flyr för livet.

Jag hoppas att du slår lilltån mot en vass kant på ett bordsben.

Jag önskar att du glömmer att du har hällt upp kaffe så att det därför är äckligt kallt när du smakar på det.

Jag vill att du ska trampa på en, i en lurvig matta kamouflerad, legobit.

Det skulle glädja mig om du får punka på cykeln och därför måste gå de fyra kilometerna till hemmet med nyköpta kylvaror i kassar på styret en högsommardag.

Måtte du gå med ansiktet rakt in i spindelväv.

Du kan gott ha lite tandvärk.

Jag hoppas också att du glömmer slänga soppåsen innehållande räkskal och åker på semester i två veckor.

Du önskas också en ovanligt stor, röd och helt oklämbar innebrännare i pannan.

Jag önskar dig hål på högerstrumpan när du, oväntat, måste ta av dig skorna i ett sammanhang där du inte är riktigt bekväm.

Jag hoppas att din bil får körförbud efter en misslyckad ombesiktning.

Och slutligen hoppas jag att hela din lördag känns som det ögonblicket då klockan väcker dig i en skön dröm en tidig måndagsmorgon.

 

I stort sett önskar jag alla andra (utom dina partikamrater) allt gott!

Att skilja människor från troll var enkelt förr om åren

Det syntes tydligt, på långt håll, en svans emellan låren

Numera hänger svansen fram, om ni förstår komiken

För trollet han är oftast man, det säger statistiken

Det luriga, i våran tid, är att ha koll på trollen

Är han en vanlig individ med allergi mot pollen?

Är han en smed, en bagare, en präst som kallas Vito?

Det får vi aldrig veta, han trivs bäst helt inkognito

Han kan ha hus, en vacker fru, två söner och en dotter

För vilka han, i detta nu, högläser Harry Potter

Därefter lägges alla barn, han sträcker deras lakan

Han sätter sig och läser Arn, snart somnar säkert makan

När datorn sedan trycks igång då frun har gått till sängs

Då surfar trollet, natten lång, där sanningar förvrängs

Där hatar han, där hotar han en flicka vid namn Zara

Han tar sitt ansvar, såsom man, nån måste ju förklara

Att unga tjejer med talang nog helst bör veta hut

”Jag stryper dig med cykelslang så du blir tyst till slut”

Ja, trollet han är hård, gömd bakom skärmen i sin vrå

Att han behöver vård kan han nog inte själv förstå

Nä, hota och spy galla, det är normen i hans liv

Att hata allt och alla är ett mysigt tidsfördriv

Och feg, det är han, vårat troll, och vill va anonym

Han spelar skickligt roll på roll och skiftar lätt kostym

Den dag han fruktar mest just nu, ja, bortom all kontroll

Är dagen då hans barn och fru förstår att han är troll

”Kan vi’nte sticka ner till skateboardrampen, pappa?”

Sonen avbryter mig i mitt arbete.

Ett välkommet avbrott.

Jag räfsar ihop grönska efter gårdagens röjsågsmassaker och har kämpat i mitt anletes svett i säkert sju minuter.

”Klart vi ska!” svarar jag överraskande. Överraskande för att jag oftast helst vill slutföra något jag påbörjat. Men samtidigt ett helt logiskt och klokt beslut. Jag har nämligen varit på utflykt i helgen och känner en viss Johan-abstinens.

Jag behåller min ”jobba i trädgården-uniform” som består av ett par färgskadade shorts, ett par vinterkängor och en förtvättad tröja. Johan tar kickboarden och jag tar cykeln.

Halvvägs ner i byn lägger jag märke till att Johan har glömt sin hjälm vilket jag, lite strängt, påpekar. ”Du då!” replikerar han och pekar på min cykelhjälmslösa kalufs. Touché, skitunge!

Väl nere vid rampen står jag och njuter av minnen från gårdagen. Jag träffade fem underbara vänner i Trelleborg. 20 år senare. 7300 dagar sedan denna kombination av människor sammanstrålade sist. Ett nästan åtalbart brott. 20 år finare var de. Jag skrattade mig hes och vaknade med träningsvärk i magen. Märkligt nog hade jag en viss träningsvärk i huvudet också.

”Fota mig, pappa!” Johan bryter min tillbakablick. Jag plockar fram min mobil och börjar klicka loss. Efter några oskarpa skräpbilder tar jag det djärva beslutet att ta mig upp på den höga rampen för att få en bättre och mer spännande vinkel. Jag tar sats och är uppe på rampen i två överraskande spänstiga språng.

Två meter över marken börjar jag dokumentera Johans konster innan regnet börjar strila. Ganska omgående övergår regnet från stril till dusch. Jag stoppar mobilen i fickan och sätter mig på huk för att glida nerför rampen på mina trogna arbetskängor.

Jag avverkar de två metrarna med ljusets hastighet. Regnet fungerar tydligen som en valla för mina skor och jag fortsätter glida på asfalten, fast nu på mina känsliga skinkor eftersom fötterna ger sig av i en annan riktning. När jag, till slut, lyckas få stopp på min kropp har jag dessutom skrapat mina handflator i den blöta asfalten.

När barnen faller och skrapar sina handflator brukar jag blåsa dem i händerna och ”trösta” dem med orden: ”Så! Nu är det bra igen! Spring och lek!” Nu står jag där själv med svidande händer (och skinkor) och gnyr lite ynkligt. Lyckligtvis fanns inga vittnen till min vurpa men min värdighet blev ändå något stukad.

Den förkylningsframkallande hemfärden går undan och väl hemkomna skiter jag i räfsjobbet och helgar vilodagen.

Ännu ett logiskt och klokt beslut.

Ha en fin arbetsvecka!