Blogg

Det är 2004 och julen står för dörren.

Eller snarare Lucia.

Jag är den purfärska, entusiastiska musikläraren som två veckor tidigare har kastats huvudstupa in i lusseförberedelserna. Och det har gått hyggligt. Jag har till och med lyckats peta in en understämma i ”Staffan Stalledräng” som nästan låter…tja, bra.

Luciamorgonen är skånskt snöfri men frostigt iskall. Redan klockan halvsju träffas vi i församlingshemmet i Knislinge för att förbereda oss för dagens första gig i kyrkan. Överraskande nog är alla ungdomar på plats trots att vissa har beskrivit tidpunkten som direkt hälsovådlig.

Som den nya, pigga, tokstolliga musikläraren jag är har jag bjussigt tryckt en tight och svårt förfulande tomteluva över huvudet. En luva som sitter som målad på min skalle och som döljer min vanligtvis dominanta hårboll till frisyr. Dessutom trycker den mot mina baköron som sticker ut som två köttiga parabolantenner. Märkligt få ungdomar tycker att jag är särskilt rolig. Jag får nöja mig med några buttra pubertetsfniss, en samling himlande ögon och ett och annat: ”LOL!”.

Stjärnorna, de tindrar så klara och det gula stearinskenet lyser varmt och välkomnande från kyrkans smalhöga fönster då vi tassar mellan grå gravstenar mot den stora träporten. Medan särkklädda och glitterprydda tonåringar, under ett högljutt hyschhyschande, tänder sina ljus i vapenhuset backar jag in i kyrkan med min gitarr där halvfrusna fingrar redan plockar ”Natten går tunga fjät” i F-dur. I bänkarna sitter föräldrar och släktingar och gäspar förväntansfullt medan lusseföljet tågar in. Och som traditionen bjuder sjunger främre delen av tåget snäppet snabbare än den bakre vilket får musikläraren att gråta blod, invärtes.

Kyrkoakustiken gör underverk med de blygt sjungna sångerna och min tjugomannakör låter som tjugotvå, minst. ”Ou, så grant-tårar” rinner stilla längs morgontrötta föräldrakinder, knarrande pensionärsröster sjunger med i ”Stilla natt” och, helt traditionsenligt, vacklar en av tärnorna till på grund av nervositet och syrebrist efter att ha sjungit för nära ljuslågan, och uppfångas av en kollega med snabba reflexer.

Det tågas ut och jag står i valet och kvalet om jag ska befria min hjässa från den något trånga huvudbonaden. Jag inser dock att min varma och hårt pressade frisyr därunder förmodligen gör sig bäst under luvan och väljer att hälsa på trevliga föräldrar i mitt något löjliga tillstånd.

Dagen puttrar på med två lussningar i Snapphaneskolans matsal samt en på Stormhattens förskola. ”Ojojoj, här kommer tomten!”, säger en dam ur personalen med dramatisk röst då jag stegar in i stora leksalen där luciamagi snart ska spridas. Jag ser hur nånting dör i barnens förväntansfulla blickar. Procentuellt är jag väldigt lite tomte. Bara allra överst. Resten av mig är smärtsamt otomtig. Skjorta, jeans och blå dagistossor över skorna. Innan jag hinner förgås av barnens unisona besvikelse drar jag än en gång igång ”Natten går…”.

Men Natten går sådär.

Sången avbryts abrupt då brandvarnaren i den smala korridoren mot lekrummet reagerar på den kontrollerade eldsvådan som vajar på Lucias hjässa. Inför gapande barn med fingrarna i öronen lägger tåget in backen och en modig dagisfröken klättrar upp på en utseendemässigt bräcklig pall och plockar ner varnaren för att tysta den genom avbatterisering. Kvar står jag, den torftiga icketomten, och spelar mitt ynkliga F.

Lugnet lägger sig till slut och vi genomför vårt gig inför de halvt traumatiserade vi-har-tappat-tomtetron-kidsen innan vi skiljs för dagen. Jag sätter mig genast i min bil som väntat troget utanför Stormhatten. Jag är trött, jag vill hem och hem är Malmö vid den här tiden.

På nittiosträckan mellan Hanaskog och Bössebacken trycker jag, av hemlängtan, på lite extra och börjar samtidigt fiffla med en CD-skiva (om ni minns) och missar således sjuttioskylten, men inte polisen som står och siktar på mig. Lyckligtvis (well…) med en fartkamera. Längre fram sträcker lagens långa arm ut en lång arm och vinkar in mig på en grusväg där jag skamsen ombeds lämna bilen och följa med till en skåpbil där jag rekommenderas att erkänna att det gick lite för fort. ”Hur lite för fort gick det?”, frågar jag nervöst. ”Efter att vi dragit av tre kilometer som felmarginal landade du på nittiosju kilometer i timmen på en sjuttiosträcka”, svarar konstapeln med en johnny cash-djup, kusligt myndig stämma. Gravallvarlig erkänner jag mitt usla dåd och förstår jag att jag har felmarginalregeln att tacka för att mitt körkort för återvända till plånboken.

Efter lite pappersjobb kring en präktig julklappsböter sätter jag mig i min bil och vinkar lite undergivet till farbror blå då något rött hamnar i mitt synfält. En tomteluvtofs. Jag inser att jag suttit inför en hyperseriös polis med en tight, svårt förfulande tomteluva.

Kanske unnade han sig nu ett buttert polisfniss, himlade med ögonen och väste: ”LOL”.

Det är nånting meditativt med att röjsåga. Tankar tänks och stora och små frågor väcks och samsas om hjärnutrymmet. Frågor som inte nödvändigtvis måste besvaras. De är liksom bara sköna att fundera över. Okej, den första kan kanske inte betraktas som särskilt skön.

Varför kissar vissa män så förbannat högljutt? Jag hamnade i en toalettkö nyligen och stod där som ett nödigt frågetecken. På andra sidan dörren riktades nämligen strålen, mot allt förnuft, rakt ner i toavattnet. Trycket var testosteronstint, hårt och aggressivt och porlandet ekade mellan kakelväggarna. Jag förväntade mig, trots det faktum att han envisas med att vara avliden, att Ricky Bruch, grymtandes skulle komma ut och tvätta händerna utan tvål. I stället kom en ganska alldaglig man ut. En man vars uppenbarelse inte stämde överens med hans anabola steroid-missbrukande kiss-stil. Jag valde att inte läxa upp honom utan ägnade mig i stället åt en stunds sansat urinerande precis sidan om vattenytan där ljudet dämpas som bäst.

Nästa tanke är ett hyfsat färskt TV-minne som mynnar ut i en teknikfråga vars svar jag misstänker att jag inte hade orkat lyssna på.

Bilden på Aktuellts USA-korrespondent, snyggt uppställd framför Vita huset, fryser till en kort stund. Därefter hackar den sig fram över rutan. Korrens ansikte liksom faller sönder. Pixlar, eller någon annan digital obegriplighet, får fnatt. Ett öga hamnar i höjd med munnen, håret och pannan flyr åt höger medan resten av ansiktet stannar kvar. Total ansiktsanarki råder. Som om Picasso är bildproducent. Intervjun bryts, Nike beklagar bildkvalitén och jag försöker förstå.

Hur funkar det? Det är direktsändning, kameran fångar bilden och skickar sedan den i form av pixlar som blåser genom luften likt björkpollen, över Atlanten och in via en 4G-antenn till Aktuellt-studion där den landar i en skärm bakom Nike och Jon. Så måste det vara. Och i det här fallet har måhända ett gäng koltrastar hamnat i vägen för pixlarna som därmed hamnar i oordning varpå bilden blir ett virrvarr. Eller?

Stora och små frågor, som sagt.

Varför valde Gud att placera en talande orm i Edens lustgård? Det måste han ha ångrat.

Varför är kallnat kaffe så fruktansvärt när iskaffe kan vara fantastiskt?

Varför kan man omöjligt somna om då man råkat ställa klockan på kvart över sex en lördagsmorgon då man gång på gång sagt: ”Tänk att ställa klockan på kvart över sex en lördagsmorgon och sen bara få somna om!”?

Varför är det omöjligt att hitta en film på Netflix då man för en gångs skull har TV:n för sig själv varpå man bläddrar tills man får ångest och till slut ser Pulp Fiction för hundrade gången?

Varför är det mycket roligare att röjsåga på pappret än i verkligheten?

Jag gasar fredagsglad genom byn.

Radion är mitt sällskap.

Kanal på kanal bjuder på skval om valkval och en ny skandal. Inte helt överraskande kan man finna nazister på Sverigedemokraternas kommunala vallistor. Ingen större överraskning. Utom för Jimmie. Jag är så trött på att Jimmie upptar mina tankar.

Vid vägen står ett gäng skyltar och gapar tomma. De tidigare så löftesrika valplanscherna ligger som neddragna byxor kring skyltbenen. Tråkig, störig och idiotisk vandalism.

Men trots att skyltarna nu enbart visar upp en plywoodyta har Sverigedemokraternas något enfaldiga budskap ”Heja Jimmie” bränt sig in i mitt synminne. ”Heja Jimmie” räcker tydligen för en femtedel av Sveriges röstberättigade. Och en rejäl dos främlingsskepsis förstås.

Ett annat klassiskt budskap som nu ligger nedriven är: ”Hjälp där – inte kaos här”. Jag tror att de flesta vet att hjälpa där är ungefär som att försöka placera ett plåster på någon under pågående bilolycka.

Jag är så trött på att Jimmie upptar mina tankar. Men jag kommer liksom inte undan.

När Expressen nu granskar folk på SD:s kommunala valsedlar och finner dessa välkända och uttalade nazister ifrågasätter Jimmie syftet med själva granskningen. Kanske borde han se det som en service mitt i den vardagliga valjäkten. Han får hjälp att rensa ut de orosmoment han tidigare påstått att han har nolltolerans mot. Här hade man kanske hoppats på ett kraftfullt avståndstagande. I stället säger Jimmie: Jag känner inte till vad det där är för några och vad de har för positioner, eller vad de har gjort tidigare i livet.

Eh…okej?

Visst är det jobbigt med journalister som har fattat sin mission, Jimmie! Vi vet vad ni vill göra med dem ”i sinom tid” för att citera din gode vän Kent Ekeroth.

I Steffos och Jennys vi-pratar-avslappnat-med-politiker-i-deras-hemmiljö-program kommer de, efter en halvtimmes kallprat om väsentligheter som golf och fikabröd, till slut fram till en riktig fråga. Den där om huruvida Jimmie var medveten om Sverigedemokraternas rasistiska åsikter och tydliga kopplingar till nazismen då Jimmie blev medlem under tidigt nittiotal.

     Jag såg aldrig det där, svarade Jimmie och försökte se ut som en vanlig politiker.

Yeah, right.

Rösta klokt!

”Hejda Jimmie”

”Jag trodde det var en räv!”

Vinnaren i ”Årets sämsta bortförklaring” är utnämnd redan i augusti.

En jägare på pass i skogarna utanför Lönsboda sitter med bössan i högsta hugg och hoppas på att en rådjursbock ska passera då en ”räv” plötsligt kommer raskande. ”Wow, vilken ovanligt stor räv! Och ovanligt grå är den också. Och svansen är ovanligt smal. Jag tror minsann att jag ska ta och skjuta den!”, bör han ha tänkt.

Sekunden senare slocknar en fullvuxen hanvarg i mossan på grund av en närsynt, färgblind man som skolkat från biologilektionerna i skolan.

För närsynt måste han vara. Huruvida han har skolkat är rena spekulationer. ”Lika som bär” har man ju hört men ”Lika som räv och varg” är mera sällsynt. Av en anledning. En fullvuxen räv väger upp till fjorton kilo medan en varg väger mellan trettiofem och femtio kilo. Den rödbruna pälsen och den tjocka svansen brukar vara ett tydligt tecken på räv. Rödhåriga vargar ser man inte ens på Irland. Räv och varg är alltså lika lika som shetlandsponny och älgtjur.

Jag läste att polisen beslagtagit vargskyttens bössa vilket känns tryggt inför älgjakten den åttonde oktober. ”O, där kommer en älg travande! Det ser nästan ut som att det sitter någon på den. Men det är väl inte rimligt. Det är kanske en räv!? Den får vi nog ta och skjuta.”.

”Jag trodde det var en räv!” – Årets sämsta bortförklaring.

Att Lennons baneman Mark Chapman inte tänkte på den.

Mobilen står på ljudlöst men surrburrar mig från djupsömn till någon form av halvvakenhet.

Det är okristligt tidigt då jag möts av en präströst i luren. Att rösten tillhör en präst är egentligen helt oväsentligt, men jag gillar ordet ”präströst” och just denna råkar tillhöra min vän Stefan, Glimåkra folkhögskolas skolpräst.

Det finns en kort stund, typ en sekund eller två, då jag, varje gång jag vaknar eller blir väckt, inte har någon aning om nånting. En stund då jag måste hämta tillbaka mitt medvetande och förstå vad jag är, vem jag är, hur jag är och varför.

Och mitt i detta inre existentiella kaos hör jag Stefans smått förvånade röst: ”Det står en häst och betar på folkhögskolans gräsmatta! Och jag ringer dig för du är den ende jag känner som förstår sig på hästar!”.

Frun vid min sida hör min förvirrade och morgongrötiga respons: ”Häst? Folkhögskola?  Gräsmatta? Förstår mig på hästar?”. Kvick som hon är förser hon mig genast med vettiga följdfrågor. ”Hur ser den ut? Är den brun? Finns det fler än en? Har de grimmor?” Jag försöker förmedla frågorna i realtid då jag hör Stefan säga: ”Nu ser jag TVÅ…och den tredje har grimma!”.

I det här skedet är Anna redan på språng. Ödet placerade henne vid det öde snickeriet i Häggeryda kvällen innan där hon, från hästryggen, passerade tre betande hästar i en ”skruttig” hage. Givetvis är det denna trio som nu sköter gräsklippningen på folkhögskolan.

Jag rullar över sängkanten, landar i ett par jeans och joggar genom huset mot vårt (utrycknings)fordon. Nyss sov jag djupt – nu rycker Hästpatrullen ut. Hästpatrullen – ett ungt, vältränat par som jobbar som lärare men där båda förstår sig på hästar och därför hjältemodigt hastar mot hästar i fara. Anna hämtar grimmor och grimskaft för infångning av fålar på flykt. Jag startar Volvon, backar ut ur carporten och försöker hitta en tuff låt på radion. Till tonerna av Cecilia Vennersten ”Det vackraste” på P4 blåser vi sedan genom byn i fyrtio kilometer i timmen.

Hästpatrullens första stopp blir vid den skruttiga hagen som visar tydliga spår efter en lyckad utbrytning. Anna knackar på dörren till det närmaste huset där vi hoppas ägaren befinner sig, eventuellt i ett sovande tillstånd. Själv börjar jag genast, lite som Tom Cruise i ”Mission Impossible”, att fingerfärdigt laga hagen genom att knyta inhägnadens brustna band med stadiga dubbelknutar. Den stackars yrvakna damen i huset informerar oss om att ägaren bor i annan by och inte går att nå per telefon. Hästpatrullen kastar sig åter in i bilen och rivstartar (inte egentligen). Färden går nu mot Glimåkra folkhögskola där den saftiga gräsmattan nu utsätts för tre tuggande hästkäftar.

Vid framkomsten ser vi hur en tredjedel av trion trampar runt med mjuka knän i ett hörn av volleybollplanen. Hästpatrullen, där båda två förstår sig på hästar som bekant, fattar direkt att hästen i fråga är ute efter att rulla sig i den svala sanden för att komma åt ryggklåda orsakad av fästingar, flugor och dylika fulingar. Vi ser också vaktmästaren Haakon som fascinerad står och betraktar skådespelet och vi bestämmer oss genast att försöka utöka Hästpatrullen med en tillfällig medlem. Utan minsta tvekan accepterar han vårt erbjudande och vi förser honom med det rep som man fäster i grimman. Pedagogiskt förklarar jag att det visserligen är väldigt likt ett tunt rep men att det kallas grimskaft i hästvärlden. ”Jag vet”, svarar Haakon lugnt. ”Jag gick på ridning som barn” Jag inser att han kommer passa som hand i ridhandske i Hästpatrullen.

Rutinerat samlar vi ihop hästarna och börjar vandringen mot skrutthagen. Väl framme börjar jag granska inhägnadens klena konstruktion och kan snabbt konstatera att en ny utbrytning lätt kan ske närsomhelst vilket skulle medföra en ny utryckning för patrullen (som jag ibland kortar ner det till). Jag bestämmer mig för att kombinera lastpallar med liggande slanor (lite som Tom Cruise igen) som en förstärkning där rymningsrisken verkar störst. Då jag börjar mitt projekt märker jag att Haakon genast tar tag i situationen och assisterar mig i byggandet av konstruktionen. Arbetsvillig OCH med viss hästerfarenhet, tänker jag. Kanske är vi redo att ta steget:

Hästpatrullen – ett ungt, vältränat par som jobbar som lärare plus en ännu yngre vaktmästare där alla tre, mer eller mindre, förstår sig på hästar och därför hjältemodigt hastar mot hästar i fara.

Jag vet att Du ser mig.

Jag står fem meter ifrån Dig, visserligen längst bak, men jag är en av pojkarna som slänger frukt. Du har backat bakåt, så långt in i cykelskjulet Du bara kan. Du kommer inte längre. En mur av gult tegel är svår att forcera. Halvätna äpplen från matsalen träffar Dig på armar, bröstkorg och ben. Vissa missar sitt mål men träffar liksom ändå. Jag antar att det inte gör ont – fysiskt. Men jag ser hur tårar bränner bakom Dina ögonlock, hur en gränslös förtvivlan över att inte längre få vara med rinner genom Ditt väsen. När fruktregnet upphör går Du mycket långsamt och uppgivet iväg bakom idrottshallen och ut från skolans område – och jag håller på att gå sönder inombords.

Ännu en gång lyste min inre hjälte med sin frånvaro. Den där hjälten som står upp för sina vänner, ryter ifrån och läxar upp de som förtrycker. Han som finns och är alldeles verklig i den fantasivärld jag så ofta besöker. I den är jag längst i klassen, har stora muskler, är populär och vet alltid vad jag ska säga i alla sammanhang. Nu går jag i stället med gänget till klassrummet. Fortfarande längst bak. Där hör jag liksom hemma. Sist i kön. Näste man till rakning, kanske. Ja, det är väl det jag fruktar mest av allt. Det är den skräcken som gör att jag nästan ljudlöst glider ifrån Din sida då jag ser de ranghöga killarna i klassen närma sig på avstånd. Den skräck som gör att jag lämnar Dig ensam i världen och i stället inordnar mig i ledet, längst bak då det är dags för nya trakasserier.

Denna gång hör Din mamma av sig till Inger, vår fröken. Hon är rasande, har fått nog och kräver att ett antal killar från klassen går hem till Er lägenhet och ber om ursäkt inför Dig och ser till att Du vill återvända till skolan. Mitt hjärta slår som en hammare i bröstet då fröken räknar upp de namn som Du har uppgivit till din mamma. Den lättnad jag känner då mitt namn uteblir är nästan svindlande. Samtidigt surrar ett dåligt samvete genom kroppen och slår sig ner och bygger bo i magtrakten. Givetvis borde jag vara där. Jag är ju värst av alla. En ynkrygg som inte kan stå för vår vänskap inför de andra. En fegis som vänder Dig ryggen varje gång Du behöver min vänskap som allra mest. En falsk figur som smickrar de populära även då de är vidriga mot Dig – och sedan har mage att umgås med Dig på fritiden.

Efter skolan bestämmer vi oss för att hänga hemma hos Dig. Din mamma sitter vid köksbordet. Hon kallar ut oss i köket och säger: ”Du vet säkert vad som hände idag. Dom andra är inte snälla mot min pojke men jag har pratat med dom nu.” Sen tillägger hon: ”Jag är så glad att han har en vän som du”.

Jag står stum med en gråtklump i halsen och bara nickar.

Och när jag skamset ser in i Dina vänliga ögon går jag sönder inombords.

Bakom mina solglasögon rinner tårar i varsin liten bäck längs kinderna. Jag sitter i min brassestol vid Trollabadet och bara bejakar mitt inre känslokaos.

För några veckor sedan befann vi oss i New York. Det var vår sista kväll i det stora äpplet och vi var trötta på stim, stoj, högljudda tryckluftsbromspys från lastbilar, taxitutor och alla andra former av citybröl. Vi behövde popcorn, coca cola, lugn, svalka och en sansad ljudvolym och bestämde oss därför att gå på bio. ”Mamma Mia! Here we go again” hade premiär och vi tänkte att det skulle vara lite coolt att vara svenskar i ett sådant sammanhang. Omgående förstod vi att det inte skulle bli tal om någon sansad ljudvolym. Reklamen för kommande actionfilmer var så trumhinnepåfrestande att vi vred oss i våra biofåtöljer.

När huvudfilmen väl började var jag irriterad över att vi hade trott att bio skulle sansa våra storstadsovana nerver. Dessutom skulle jag behöva genomlida en musikal – en genre jag oftast försöker undvika som vore den vinterkräksjuka. Och mycket riktigt. Tidigt i filmen framfördes ”Waterloo” på ett så enastående fjantigt vis att jag höll på att sjunka genom stolen i skam. Men ganska snabbt återhämtade jag mig och kände snart hur känslospröt började växa ur pannan på mig. Jag är ett stort fan av björnobennymusik och snart njöt jag av öron- och ögongodis på duken. När ”I have a dream” framfördes kände jag den första klumpen i halsen. Den är så mycket barndom för mig och får mig alltid att tänka på min fina moster, Janet. När ”I’ve been waiting for you” framfördes rann den första tåren. Plötsligt satt jag och såg världens bästa film. Varje scen var som en tavla, varje sång framfördes så obeskrivligt vackert och jag förlät det gödselstinkande, urusla manuset och bara njöt.

Varför sitter jag då vid Trollabadet och gråter? Jo, jag lyssnar på ”My love, my life”, sången (och scenen) som fullkomligt tog andan ur mig där i biosalongen. Det tillfälle då fördämningen brast och jag grät som ett spädbarn. Jag tillochmed utstötte små hulkande ljud medan känslor av glädje, sorg, lycka och förtvivlan sköljde genom kroppen. Utan att spoila filmen kan jag avslöja att scenen handlar om den gränslösa moderlig kärleken – en kärlek jag fick känna genom hela min uppväxt från min oändligt saknade mor.

Men nu måste jag resa mig från min brassestol och gå hem och rensa ogräs.

Livet är vackert!

Se filmen!