Blogg

Det pågår barndom i vårt hus.

Sedan tio år tillbaka.

Dubbelt upp sedan åtta år.

Först kom Johan och sedan Hanna. En klassisk familj med far och mor, son och dotter.

Jag härstammar själv från en liknande familjekonstellation även om syrran kom först och lillebror kom som en bonus då vi var, just, tio och åtta.

Våra barn påminner mig jämt och ständigt om min egen barndom. En barndom som, i mitt minne, bestod av ett tioårigt sommarlov. Givetvis har min hjärna, i brist på utrymme, valt att deleta det oväsentliga såsom skolgång och motgångar. I stället minns jag mina första, och överlägset, längsta tio år som soliga, lyckliga år med fina vänner och roliga syskon.

Men när barnen går mig på nerverna med sitt kivande poppar det ibland upp minnen från min systers och mina fighter. Det värsta som kunde hända var att få syrran till att börja gråta. Då kunde man vara säker på att man själv skulle stortjuta inom kort då hennes hämnd alltid var våldsam. Jag minns speciellt hur vi skojslogs/skojbrottades i föräldrarnas sängar då jag lyckades fota henne av sängen med ett brak och med en tårfylld hulkförvandling som följd. Syrran kastade sig upp i sängen med ögon som Linda Blair i ”Excorsisten” och knep mina armar blå tills mina tårar sprutade.

Våra barns lekar kan ibland vara väldigt högljudda. Jag försöker ha en hög tolerans i de lägena eftersom de oftast har så kul men brukar, till slut, krokna och be dem leka ”tysta leken” resten av kvällen.

Som barn var jag inte ett dugg bättre decibelmässigt. Syrran och jag hade en lek som måste varit otroligt enerverande för våra stackars föräldrar. Då vi tittade på TV och såg någon (i våra ögon) ful människa gällde det att fortast skrika: ”De’ e’ du, punkt slut, ingenting att säga, hela!” En onödigt lång fras kan tyckas men en förklaring finns. Till en början räckte det att man skrek: ”De’ e’ du!” Men ganska snart insåg man att det inte räckte eftersom syskonet oftast replikerade: ”Nähä, de’ e’ du!” Alltså krävdes tillägget: ”Punkt slut, ingenting att säga!” Givetvis kom då det smarta syskonet (syrran) på att man då kunde ta till: ”Du är näsan i alla fall!” vilket resulterade i tillägget: ”Hela!” vilket betydde att man var hela fulingen i TV-rutan.

Ska avsluta detta märkliga blogginlägg med att beskriva en lek som jag och min syster uppfann och som jag nu har lärt mina egna barn för att de sedan ska kunna lära sina, och så vidare. Man tar sitt syskons finger och placerar i sitt eget ansikte. Syskonet, som måste blunda, ska sedan, under olidlig spänning, låta dig styra fingret i en upptäcktsfärd i ansiktet. Risken syskonet tar är att fingret, givetvis, när som helst, kan tryckas upp i din näsa. En fantastisk lek som jag varmt rekommenderar vid nästa parmiddag eller liknande. Man måste inte vara syskon, men det hjälper nog…

Glad fredag, mina vänner!

Dagen börjar med något som liknar uppehåll.

Ett märkligt tillstånd denna icke-sommar.

Ivrigt sväljer jag frukosten och ger mig ut med lie OCH fogsvans, de verktyg som satt guldkant på tillvaron sen vi blev Drakabergabor, för ett röjningsarbete nere vid vägen. (Krystad mening men jag orkar inte omformulera) Jag röjer upp bland sly och höga växter för en säkrare passage över stora vägen.

Overkligt nog skiner solen fortfarande då jag är klar så jag föreslår ett trollabad och blir populär hos barnen. Vi korsar den fruktade 70-sträckan där Sveriges mest motiverade fartkamera saknas. En före detta kanin ligger utspridd över vägen till barnens fasa och fascination. Kaniner är mjuka. Bilar är hårda. Nu lär inte kaninbeståndet vara hotat trots kanintragedin vi bevittnar. Det kryllar av dem över hela Drakaberga. Som en sötare variant på Egyptens gräshoppor på förökningshumör.

Vid Trollakiosken konstaterar jag att jag glömde stoppa näring i barnen innan vi gick, och erbjuder dem därför en stödglass i normalprisklassen. Båda väljer Komet vilket inbjuder till den självklara ordvitsen: ”Kom, äter vi era Kometer!” Barnen tyckte inte heller det var kul.

Nu följer en stunds barninsmörjning. En av sommarens minst angenäma sysslor. Tänk om man hade kunnat vaccinera barn mot solöverdoser. Nobelpris till den upptäckten!

Med solkrämsfeta fingrar slår jag sedan upp fantastiska Karin Alvtegens bok ”Skam”. En makalös bladvändare. Helt utan seriemord och lemlästande. Inte en alkoholiserad kommissarie så långt ögat når.

Innan jag tagit mig genom första stycket inser jag att Karin lär få vänta. Med två uppmärksamhetshungriga barn i poolen är det lönlöst att fortsätta läsfesten. Slentrianmässigt slänger jag ur mig några: ”Oj!” ”Va’ ni kan!” och ”Jätteduktigt!” innan jag kroknar, konstaterar att himlen är full av hotfulla Stephen King-moln och får hemlängtan.

Efter en sen laxlunch sitter jag nu i köket och ser ut över ett plaskblött Drakaberga. Jag tycker mig höra en röst från sovrummet. Min säng halvviskar: ”Kom in till mig och kryp ner en stund! Ta Karin Alvtegen med dig! Boken alltså…”

Bästa förslaget idag.

Gla’ tisda’!

Framför mig på TV-skärmen, via DVD-spelaren, står en åldrad och underbar Tom Petty med sina Heartbreakers och är så där fantastiska så kryper gott längs ryggraden. Jag blir nästan religiös!

DVD-valet är helt och hållet på grund av en av mina finaste vänner, Micke Lindauer, född Jynsen, som jag tänkt osunt mycket på idag. Han var nämligen den som stack skivan ”Full moon fever” under näsan på mig i slutet på 80-talet. En skiva som fortfarande känns fräsch, förbluffande stark och som öppnar en portal till våra gemensamma ungdomsdar.

Den osunda tankeverksamheten grundar sig i att han, och därmed jag, går i väntans tider. Micke och fantastiska Sara befinner sig i den där märkliga och unika situationen då en bebis har börjat resan ut. Som vän sitter man och stirrar på telefonen och hoppas att junior är snäll mot Sara.

Två gånger har jag själv stått där. Första gången tafatt och nervös. Andra gången tafatt och nervös. Och all form av omvärld är som bortblåst. Vardagliga kroppsfunktioner som hunger och kissnödighet försvinner. Tidsbegrepp ställs på ända. En timme rusar fram, nästa sniglar sig fram. Och där står man och försöker vara värdefull, och är det förmodligen. Men alla gör sin resa och jag har absolut inga råd att komma med. Jo, förresten! Andningen är tydligen viktig men det är den väl alltid.

Jag är hursomhelst lycklig över det mina fina vänner ska få uppleva och ser fram emot att våldgästa dem i den märkliga bebisbubbla de snart kommer att befinna sig i. Ser fram emot att gosa med en liten vacker grabb som man kan återlämna till föräldrarna när det sprakar i blöjan och sedan åka hem och sova en hel natt.

Fortsätter lyssna på Tom! ”Free fallin’”! Ja, ungefär så känns det, Jynsen!

Ha en go’ lörda’!

Michael Stipe R.E.M. sjunger: “I save your messages just to hear your voice.”

Precis så gjorde jag med Annas telefonsvararmeddelanden då vi var i nybörjarstadiet. Rätt kärt! Numera sparar jag hennes sms även om mobilen påstår sig vara knökafull. Mysigt att se tillbaka på vår gullepluttiga sms-korrespondens när man sitter inne för att sommaren vägrar infinna sig.

Mysigt är också att ha en ruvande fågelmamma i dörrkransen på ”findörren”. Använd gärna fulingången vid spontanbesök!

Midsommar i morgon och ALLA pratar väder. Klart vi gör. Det är liksom en del av traditionen. Själv får vi besök av fantastiska trelleborgsvänner. Även det en tradition. Jag kan inte komma ihåg att vi har behövt sitta inne men fruktar att vi nu kommer att vara så illa tvungna. Vi får kanske värma snapsen i stället för att kyla!? Jag har allvarliga planer på att starta en facebook-grupp som ägnar sig åt ”sista minuten-tomgångskörning” för att skynda på den globala uppvärmningen. I alla fall till imorgon.

I morgon kommer jag sakna Micke Lindauer född Jynsen. Han och vackra hustrun Sara stannar i Göteborg för att junior, i lugn och ro, ska få ägna sig åt den sista tillväxten inför entrén i dagarna. Jynsens vardagsbetraktelser piggar alltid upp. Han är den sortens människa som aldrig enbart köper toapapper för att det då blir för tydligt för expediten vad han ska hem och göra. Fantastiskt!

Efter midsommar börjar sommarlovet ”på reedit”. Då ska jag bli pigg igen. Känner mig nu som Leif GW ser ut, men vägrar ta till gubbamantrat: ”Efter midsommar vänder det och går mot mörkare tider!”

Förbjud den kommentaren!

Glad, varm och solig midsommar önskar jag allt och alla!

En period av avsked ligger bakom mig.

Men också av möten med nya och gamla bekantskaper.

I fredags tog jag farväl av min nia. Ett gäng som jag varit klassföreståndare för i tre år. Tre år av toppar och dalar, av tonårs- OCH 40-årsångest, många skratt men också sorg. Den klart tuffaste klassföreståndartiden för mig, av olika skäl, men vilka fantastiska ungdomar. De glömmer jag aldrig.

I fredags åkte vi också ner till Trelleborg för att gå på min systerson Alex student. En alldeles underbar kväll då jag återsåg en hel hög med människor jag inte träffat år och da’. Kusinen Nettan som fortfarande kallar mig sin snyggaste kusin. Klasskompisen Henning från grundskolan som visade sig vara minst lika trevlig som jag minns honom. Han hade, liksom jag, gift sig med en Anna som också var en fröjd att träffa. Och mitt i allt detta springer min syster omkring och är en fantastisk värdinna. En höjdarkväll!

På lördagen tog vi oss hem till Glimmen igen eftersom jag skulle vara ljudtekniker till Gösta Linderholm på söndagförmiddagen. Ett gig som jag i ärlighetens namn såg som en grej för mycket i en extremt stressig tid.

Mitt i mitt riggande dök plötsligt Gösta upp och visade sig vara en alldeles förträfflig människa. Toktrevlig och full av anekdoter om sitt liv som artist. Under soundchecken fick jag ta del av hans, mer eller, framförallt, mindre rumsrena, minnen från turnéer under 70-talet och när ljudet väl ”satt” hade jag svårt att slita mig från denna motsatts till energitjuv. Mycket inspirerande!

Något dyster återvände jag till Trelleborg på måndagen för ett avsked. Förra veckan dog min vän Sebastians far, Tommy. Veckan innan ringde Sebban och berättade att Tommy önskade att jag skulle sjunga på hans begravning vilket jag såg som en ära. Tommy var en man som öppnade sitt hem för oss festglada 20 +-are och deltog själv helhjärtat i festen. Ömsom dansandes, ömsom sittandes vid soffbordet delandes med sig av sin livsvisdom genom fängslande anekdoter (liksom Gösta) och ömsom skrålandes med i de allsånger vi sjöng till akustisk gitarr.

På begravningen sjöng jag Dylans ”Blowin’ in the wind” som säkerligen också sjöngs i Tommys hus i Gislöv under de goda feståren. Stämningen var givetvis inte lika uppsluppen men begravningsakten blev, för mig, ett ljust minne och ett fint avsked av en strålande man. Även här återsåg jag gamla fina vänner som var, mer eller mindre, desamma efter alla dessa år.

Idag tog jag ett avsked av min älskade arbetsplats efter tio och ett halvt år. I ärlighetens namn är det kanske inte arbetsplatsen jag älskar utan mina jättefina vänner som jobbar där. Dessa kollegor har funnits i min närhet under de mest händelserika åren i mitt liv. Två gånger har jag åkt i väg för att återvända en bebis rikare. En gång har jag åkt iväg för att återvända i sorg efter förlusten av min mor. I tio och ett halvt år har jag delat vardagen med mina vackraste vänner. Vänner som har gett mig så mycket mer än de kan ana. Jag är evigt tacksam för er!

Snart är det nog midsommar! Jag vaknade i morse med en kudde i famnen i nån form av dragspelsposition. Ungefär som det borde se ut om Benny Andersson däckar med sitt instrument.

Tänkte bara att jag ville lätta upp ett delvis tungt blogginlägg!

Glad tisdag! Sov gott!

Idag blev jag påmind om Anton Svenssons ord om sonen Emil: ”De’ e’ lättare att hålla reda på en näve loppor än den förgrymmade ongen”. Jag var nämligen ute på allmänna vägar och cyklade med elever i åldrarna tio till 16.

Jag är inte riktigt sant. Vi var faktiskt tre vuxna ”Antonar” som skulle hålla koll på ett trettiotal ”Emilar” på hjul, varav hälften hade missat högertrafikomläggningen den 3 september 1967 (Nej, jag visste inte. Jag googlade!).

Vid första fikastoppet tog jag till en myndig ton och föreläste om vikten av att hålla till höger och hur mycket roligare det är att komma hem levande.

Efter ytterligare en distans av sicksackcykling på landsvägar med tung traktortrafik försökte jag uttrycka mig snäppet ungdomligare. ”Tänk er att denna cykelutflykt är ett datorspel” sa jag och plötsligt lyssnade merparten av småfolket. ”Tänk er sedan att ni är inne på sista livet. Ni har alltså bara ETT kvar och det kommer inte att trilla in några bonusliv. Ni har spelat länge och är väldigt nära att klara hela spelet. Är det då inte läge att vara väldigt rädda om detta enda liv och ta er till slutet och rädda prinsessan från den eldklotskastande draken?”

Jag inser att min Super-Mario-referens är något mossig men jag kände att en viss förståelse spred sig bland åhörarna. Tills vi började cykla igen. ”HÅLL TILL HÖGER!” blev mitt stridsrop i fyra mil innan vi återvände till skolans område med varje unge vid liv. Mer tur än skicklighet…

Med sargad röst, trötta ben och cykelsadelsmärtor i områden som inte behöver solskyddsfaktor ska jag nu kollapsa i soffan.

Glad onsdag!

Igår lånade jag en trimmer av svärfar och märkte direkt att jag blev trimmersur. Det blir man eftersom trimmertråden går av i tid och otid och frammatarfunktionen bara är en myt. När den väl fungerar blir man fullständigt nedstänkt av växtgegga. Efter elva minuter av trimmeroljud tog jag till min trogna lie.

Det är något terapeutiskt med att svinga en lie. Den är tyst och gör sitt jobb litandes på min muskelkraft.

Man får se mycket när man liar. Något odefinierbart och ludet undviker liedöden och prasslar iväg i motsatt riktning. Kan ha varit en liten bäver. Generat bevittnar jag sedan pågående och passionerad snigelsex mellan nässlorna. Det går långsamt. Jag går vidare och låter det lyckliga paret fira nationaldagen på sitt vis. Grodor flyr för livet där min lie drar fram. Bäckens grumliga vatten blir räddningen. Bäcken som blir en flod vid varje hällregn för att sedan vara helt uttorkad mitt i sommaren. Mina shortsklädda, vintervita och mansludna ben borde vara ett smörgåsbord för fästingar. Äcklade hänger de fast vid sina grässtrån, blundandes.

Efter min liemassaker på trädgården bestämmer jag mig för att försöka jämna till vår gigantiska komposthög som fått växa lite väl på höjden. Nu vet jag att kopparormar är ofarliga och också, slarvigt, benämns som ödlor. MEN när ett tiotal gigantiska ormar, väsande, börjar ringla rundor kring mina fötter känner jag mig som Indiana Jones i ”Jakten på den försvunna skatten”, avbryter projektet och skjuter upp det på obestämd tid. Kanske ett bra sommarjobb för barnen!?

Nu kommer jag på ett projekt som väntar inomhus. Vattnet i badrummets handfat har börjat sjunka undan oroväckande trögt och jag måste snart plocka fram mina rörmokarfärdigheter. Sist jag rensade handfatet såg det ut som om någon hade tryckt in en hare i röret. En ohygienisk hare. Jag lyckades få tag i en tuss och drog tills röret var befriat. Som en förlossning, typ.

Jag tror jag väntar med det projektet. Man måste ju ha något att se fram emot…

Glad söndag!

Kära mor!

Kan man inleda ett blogginlägg så när man bor i Göingebygden?

Jag tänkte, i vilket fall, sända en hälsning och ett tack till dig, min älskade mor.

Tack för:

• min storasyster och för att ni tyckte hon behövde syskon
• tröst och omplåstring av asfaltskrapade knän och handflator
• dina köttbullar
• dina och mina tidiga ”God morgon Sverige-morgnar” när resten av familjen sov
• att du, höggravid med lillebror i magen, satte efter och läxade upp den äldre flickan som var elak mot mig
• min lillebror
• en barndom som, i minnet, känns som ett sommarlov utan slut
• hjälpen då jag rakade av moppemustaschen som syrran med pojkvän mobbade mig för
• att du stod ut med mitt eviga övande på gitarren i tonåren
• att jag fick just dina köttbullar vid min första permission från lumpen precis som du lovade mig när jag var liten
• tvätthjälpen, ekonomihjälpen och mathjälpen under mina första ungkarlsår
• din enastående omtanke för dina nära och kära
• ditt engagemang i dina älskade barnbarn som ALDRIG kommer att glömma dig
• att du gav den förbannade cancern en match och vägrade lämna oss i första taget
• din varma famn och dina kramar som jag saknar varje dag

Idag väljer jag att frammana den bild som barnen har av dig, sin älskade farmor. Hur du sitter i din trädgård i Nangijala. En grönskande, blommande, doftande trädgård där solen värmer och humlor surrar. I en solstol vid ett litet bord sitter du, solbränd och frisk, i sommarklänning och foppatofflor med en god kopp kaffe och en ostmacka omgiven av kaninen Boris, ponnyn Cindy och alla våra katter som räven envisas med att sända dig.

Tur att du inte är allergisk!

Ha en fin Mors dag och tack för mitt liv!

Efter en arbetsvecka i ett tungsint ”Ingmar Bergman-tillstånd” planterar Anna ett lyckofrö i mig på morgonen. Hon är fantastisk på att hämta mig från de svarta hål jag har en tendens att klampa ner i gång på gång. Hon konstaterar att det nu är dags för lycka, och det fungerar.

Jag unnar mig en promenad på grusvägen mot Gamlarp med min märkliga Spotify-lista sjungandes i öronen via Johans utmärkta skypehörlurar. Solen skiner och jag njuter av grönskan medan jag sicksackar mellan kopparormar som, med risk för liv och lem, lapar sol på vägen. Plötsligt dyker ”Lilla vackra Anna” med Göran Fristorp upp i lurarna och jag kastas tillbaka i tiden till någon lördagmorgon i min barndoms ständigt pågående sommarlov. Min fantastiska far knallar omkring i kallingar och nynnar muntert på låten i fråga och jag minns hur livet kändes lätt att leva. Jag älskar musikens förmåga att öppna upp en portal till svunna tider.

Nästa låt är en Winnerbäck-låt (Vem som helst-blues) och, i mitt pågående lyckotillstånd fascineras jag av hans konsekventa svartsyn men ger mig fan på att jag, vid första tillfälle som ges, ska kidnappa honom, binda honom på en stol och kittla honom tills han skrattar. Det skulle han behöva. Men han är en älskvärd gnälleröv.

”Jag borde förstås vetat bättre” med Gyllene Tider drar igång och jag påminns om hur jag nyligen, än en gång, fick försvara Per Gessle. Jag är förtjust i Gessles svenska låtar, vilket jag vägrar att skämmas över. Låtarna gör mig glad och GT är ett fantastiskt live-band. De flesta musikintresserade i min omgivning rynkar på näsan om man nämner Gessle. Det är uppenbarligen skamligt att lyssna på honom. Många försöker också, med gnällig röst, härma Gessle och på annat sätt förlöjliga honom. Jag såg en intervju med hans producent som misstänkte att Pers framgång beror på ”hans missbildade stämband”. Ingen gillar Gessle, men ändå har han sålt fler skivor än det faller regndroppar i Dublin. Märkligt!

Då min promenad närmar sig sitt slut möts jag av en cyklande mamma med väl inslaget barn i overall bak på cykeln. En sån där stel barnoverall där barnets armar står rakt ut, omöjliga att böja. Hursomhelst besvarar mamman mitt ”hej hej-leende” med ett ”fattar du hur fint vi bor-leende” och jag ler mig hela vägen hem.

Trevlig fredag och le nu för fan!

Annars kommer jag och kittlar er!

För evigheter sedan när jag var i mina tidiga tonår fick Thomas Di Leva sitt genombrott med “Vem ska jag tro på”. Tidningarna skrev ofta om mobbingoffret som hade fått sin revansch och jag, med många, tyckte att han var en pajas med tejpad lock i pannan och ett märkligt, sävligt sätt.

Vid den här tiden hade radiomannen Erik Blix en talk show i TV som radiomän och kvinnor ofta envisades med, med skilda resultat. I ett av programmen hade han bjudit dit Di Leva som sjöng en sång som jag tror hette “Vi är vackra, allihop”. Efter sången följde en intervju där Blix, utan något vidare resultat, försökte få fram Di Levas bitterhet mot sina forna belackare. Slutfrågan var i alla fall: – Känner du att du har fått revansch mot dom som mobbade dig som barn? Di Leva svarade: – Dom är mina vänner nu.

Detta har satt sig i mitt minne, och även om jag fortfarande kan tycka att Di Leva är en kuf är han en storsint människa som vill väl. De är viktiga…

Ha en fin torsdag!