Blogg

En morgon när jag skulle hämta en god vän och kollega och avbild (enligt våra elever) bad han mig stiga ur bilen för att bevittna något i hans trädgård. Han gick rakryggat mot ett soligt hörn av nämnda trädgård och pekade med ett saligt leende på en torkvinda som monterats kvällen innan. “Jag ordnade en rörstump som jag slog ner i gräsmattan så att den skulle stå stablit”, sa han stolt. “Woaw, va’ bra gjort, och så fin”, svarade jag, och sedan körde vi till jobbet.

Jag påmindes om den lilla vardagshistorien i morse när vi samåkte till jobbet och kom in på bekräftelse, och då framförallt, mäns behov av bekräftelse. Vi var nämligen ganska överens om att en speciell mansvariant finns.

Personligen har min drivkraft i alla år varit att jag vill göra ett gott jobb så att mina föräldrar ska bli stolta. Deras bekräftelse har liksom varit originalet. Jag insåg detta igår när jag var på utvecklingssamtal med min egen pojke. Ett underbart och positivt samtal med hans duktiga klassföreståndare som vi lämnade svävandes cirka 7 centimeter över marken. Johan sken som en sol och jag tror att jag använde ordet stolt i varannan mening. Det handlades glass till efterrätt och kvällen blev fin.

Ovan beskrivna bekräftelse tror jag inte har ett skvatt med manligt och kvinnligt att göra. Dottern Hanna hade fått samma bekräftelse och förhoppningsvis mått lika bra.

Den manliga varianten handlar snarare om vardagsbekräftelser. Och det handlar inte alltid om en hunger efter beröm. Om jag exempelvis jobbar hemifrån en dag redogör jag alltid för Anna om mina handhavanden när hon kommer hem. Oftast i minsta detalj. “Först pluggade jag en stund, sen vek jag tvätthögen, tömde diskmaskinen, lagade lunch, pluggade lite till, mockade och sen kom du”. Och då har hon ändå inte frågat.

Jag vet inte varför jag tvunget måste berätta. Jag blir fullt nöjd med att hon nickar och svarar. “Där ser man.” Det känns liksom bra att veta att någon annan vet att man gör något. Kanske handlar det i själva verket om att vilja bli sedd!?

Om Anna är hemma en dag besparar hon mig detaljer och berättar det väsentliga.

Ibland fiskar jag givetvis efter beröm. Om jag klipper gräset säger jag till Anna lite nonchalant och i förbifarten: “Jag tog och klippte gräset!” Då hoppas jag på ett: “Så fiint och så gott det luktar!” Eller om jag fogsvansar ner ett mindre skogsparti: “Vad bra det blev!”

Det här blev en spretig blogg! Avslutar med en litterär limerick som dök upp under gårdagens löprunda. Om just en mans behov av bekräftelse.

När Odysseus till slut kunde sikta Ithaka

bad han styrman att genast vända tillbaka

För på Grekernas fest

glömde han den häst

som han stolt ville visa sin älskade maka

Glad onsdag!

Igår när jag facebookade som värst tyckte jag, lite sådär lagom, synd om en fin vän som replikerade: “Lite syndom mår alla bra av”.

I mitt  tillstånd av kronisk ordvits-tourettes uppkom genast begreppet “Syndoms syndrom”.

Ju mer jag tänker på detta nya begrepp desto mer inser jag att jag själv lider av åkomman. Och har gjort sen barnsben.

Jag kan härleda mitt första utbrott av Syndoms syndrom när jag nästan bröt armen då jag var åtta år gammal. När den värsta fysiska smärtan hade lagt sig och armen var i gips började en underbar period då alla i min omgivning tyckte synd om lille jag som nästan hade brutit armen. Det gullipluttades till höger och vänster och jag förseddes med oätbara mängder godis och gåvor (guld, myrra och rökelse) och min fasansfulla cykelolycka vändes till något positivt.

Syndoms syndrom uppkommer i skov efter första utbrottet. Något år efter cykelkatastrofen (eller succén beroende på hur man väljer att se på den) föll jag handlöst 90 cm från taket på ett litet lekhus på en icke EU-anpassad lekplats. Hela mitt liv passerade i revy under fallet men den här gången blev resultatet bara en lätt stukning av handled som lindades med gasbinda av grannfru med sjuksköterskeambitioner. Än en gång ömkades det hejvilt och det var så fruktansvärt synd om mig. Men godiset var gott.

Nu följde en period då jag begärde gasbinda vid minsta skavank. Allt från träningsvärk till förkylning krävde gasbinda.

Men ju äldre man blir desto mindre synd tycker omgivningen om dig. Jag råkade vid ett tillfälle ut för en fruktansvärd arbetsplatsolycka då jag råkade sätta en mattkniv i låret så blodet sprutade. Nöjt haltade jag bort till mina arbetskamrater för lite ömkan men fick i stället höra att jag borde sätta på ett plåster så att jag inte blödde ner golvet. Nu visade sig att såret behövde sys varpå chefen motvilligt och gullipluttlöst körde mig till vårdcentralen där jag syddes med hela TVÅ stygn. Efteråt frågade jag tappert läkaren om jag verkligen kunde fortsätta jobba eller om jag behövde en lång sjukskrivning. Han svarade glatt att jag mycket väl kunde återgå till jobbet omgående. Det enda positiva i den katastrofen blev ett ömkansvärt ärr som tyvärr bara syns då jag bär omodernt korta shorts.

Numera förväntas jag, som familjefar, tappert och Clint Eastwoodskt genomlida alla hemskheter som kan drabba en man, såsom mansförkylningar, spetor och däckbyten. Avundsjukt tvingas man höra på hur hustrun daltar med barnen som slår sig i tid och otid.

Det är synd om mig!

Trevlig helg (trots allt)!

Och tack Lena för inspirationen!

Kurt Cobain vrålade redan tidigt 90-tal “Here we are now. Entertain uuus!”

På den tiden var internet en ny piffig fluga som krävde jämrande modem. Höjden av TV-underhållning var fortfarande Lennart Svahn och hans “Gäster med gester” med skojfriska kändisar som gjorde tokiga grimaser på bästa sändningstid. Det fanns till och med folk som läste böcker av papper som underhållning. “Tillbaka till framtiden” handlade om det exotiska årtalet 2015 då skateboardar svävade och hundar rastades av ett robotkoppel.

När jag blickar ut över våra hagar slås jag av två saker. Dels hur det grönskar i realtid och dels att vartannat träd saknar bark.

Att grönskan är vårens fel (eller snarare rätt) begriper alla. Men att trädens barkbrist beror på uttråkning är kanske inte lika självklart.

Nu är det inte jag som gått loss på våra stackars träd, utan hästarna. Uttråkade hästar! När ledan drabbar en häst uppvisar den tydliga bävertendenser och går loss på de träd som hamnar i dess väg.

Vart är samhället på väg när till och med hästar kräver underhållning? Och hur vill de bli underhållna? En spotifylista med hästanpassad musik kanske!

Nationalteaterns “Livet är en häst”

Tina Turners “Simply the häst”

BAO:s “Du är min man” (Svår vits!)

Nä, nu måste jag facebooka!

Ha en vacker fredag!

Plötsligt dök två barndomsminnen upp och krävde min uppmärksamhet.

Det första handlade om rockgruppen Kiss.

När jag var liten var jag övertygad om att de hette Kiss just för att de kissade på sin publik. Många jämngamla parvlar bekräftade att så var fallet. Jag minns att jag tyckte att det lät både märkligt och äckligt och funderade mycket på hur publiken var klädd under konserterna.

Däremot minns jag inte när jag insåg att det var rena påhitt. Hoppas jag inte var allt för gammal.

För någonstans är det ju orimligt att bygga en scenshow på publikurinering. De måste dricka kopiösa mängder innan, och under, showen för att kunna leverera. De måste schemalägga sin nödighet så att alla fyra medlemmar inte uträttar behoven samtidigt och på så vis bränner allt krut på en gång. En rockkonsert brukar pågå i minst 90 minuter. De förväntas musicera samtidigt vilket ställer till det för trummisen Peter C(r)iss (fniss) som måste ha ett djävulskt tryck i strålen om han ska nå fram till publiken. Helt orimligt alltså.

Nästa barndomsminne handlade om Hulken.

Hulken var min stora idol då jag var barn. Jag och min far satt och tittade på den ena kanalen när en snubbe plötsligt blev flyförbannad och grön. Skjortan sprack men byxorna höll när han blev dubbelt så stor och vräkte sin egen bil i diket efter ett misslyckat däckbyte. Coooolt, tänkte jag. Tänk att ha den förmågan!

Därefter följde jag serien slaviskt och köpte dessutom serietidningar och album med hulkanknytning. Jag drömde om att kunna bli arg, grön och stark för att sedan ”ta tag i” vissa orosmoment på, exempelvis, skolgården.

Som vuxen inser jag det orimliga och opraktiska i att spräcka kläder så fort jag blir arg. Som lärare hade jag fått ha ett rejält lager med ombyten för att kunna ta mig genom en normal arbetsdag. Dessutom sabbade Hulken oftast hela sin omgivning vid sina utbrott och jag har svårt att föreställa mig ett försäkringsbolag som skulle ta sig an en sådan kund. Det hade helt enkelt blivit för dyrt att vara en Hulk på normal lärarlön.

Slutfunderat för idag!

Glad torsdag!

Magnus Ugglas bror berättar i en dokumentär att Uggla vid ett tillfälle träffar på Ulf Lundell uträttandes sina behov i en pissoar på en pub. Ugglas kommentar: – Jasså, här står hötorgspoeten och pissar! Lundell svarar: Bättre hötorgspoet än ingenting! Uggla kontrar: – Bättre ingenting än hötorgspoet…

Vad har denna lilla historia med min blogg-titel att göra kan man undra. Jo, jag misstänker ibland att man är lite av en hötorgsmusiker när man sysslar med att spela covers. Coverbanden är ett utskällt släkte som är väldigt lätt att göra narr av, inte minst av redan nämnda Uggla.

Jag kan själv bli lite obekväm och ursäktande i tonen när folk undrar vilken sorts musik man spelar. – Jo, vi spelar covers, men inte bara de uppenbara Creedence-låtarna. Vi försöker göra lite annorlunda låtar som vi själva gillar.

Det sistnämnda förändrar ju inget. Det är fortfarande covers.

Paradoxalt nog misstänker jag att man måste kunna spela för att känna den där lilla cover-skammen. Och covers kan man ju bara spela om man kan spela…

Nu gör jag en helomvändning i denna skamsna blogg. Vi spelar covers för att det är förbannat kul och för att vi tycker att vi gör det bra. Vi har fria händer att göra vad vi vill med andras material, vilket vi också gör (fast jag är inte helt 100 på att vi egentligen får göra vad vi vill). Ibland försöker vi likna originalet, men oftast försöker vi göra något annat. Ibland gör vi låtar som vi älskar och ibland älskar vi låtar som vi gör. Ibland spelar vi låtar som vi tycker är smörja men som publiken går igång på (Tack Sten och Stanley för ”Jag vill vara din, Margareta”). Och givetvis spelar vi också Creedence-låtar och vissa är riktigt jävla bra. Så de’ så!

Det är inte konstigt att coverband oftast framträder i lokaler där alkohol serveras. Ett halvdant band kan ju bli riktigt bra efter några drinkar och riktigt ruttna låtar kan bli rena mästerverk med hjälp av öl.

Om någon tycker att texten ovan verkar bekant beror det på att den skrevs och publicerades då jag bloggade för sex år sedan. Men efter en underbart rolig spelning i lördags kände jag att jag den är lika relevant nu som då.

Man kan kanske säga att jag gör en blogg-cover på mig själv!

Ha en vacker tisdag!

Klockan tio i förmiddags klädde jag mig i min ”ut och jobba-dräkt”. Den består av en hålig t-shirt, en tröja tidigare känd som ”ungdomströjan” eftersom det står en massa kryptiska saker på den och ett par byxor från HM med ett gigantiskt men strategiskt hål där ingen insyn bör finnas. Jag placerade också en keps på huvudet, mest för att jag har sett andra män göra det och antar att det är så det ska va.

Trots mitt otacksamma projekt, som bestod av att riva ett gammalt uppruttet staket, lyckades jag le mig genom hela processen. Av två orsaker.

Första orsaken var ett underbart minne från gårdagen då ett gäng nyanlända vänner gjorde fest av matmässan på folkhögskolan i Glimåkra genom att dansa arabisk folkdans till ”Cotton fields”. Vi hade knappt mage att sluta spela. Underbart!

Orsak nummer två var tanken på vilket fantastiskt majbål vi kommer att ha i hagen i år med hjälp av ex-staketet. Jag är, som de flesta män, väldigt fascinerad av eld. De’ e’ bara så. I varje man bor en liten pyroman. Det är nog ingen slump att det heter just pyroman. Varför kommer, vanligtvis spis- och ugnsrädda, män fram under grillsäsongen? En chans att få elda förstås!

Vi startade en Valborgstradition för två år sedan och vid båda dessa tillställningar har pyromännen i oss kommit fram och tagit för sig. Ganska tidigt på kvällen börjar festens manliga halva ängsligt blicka ut mot hagen som barn stirrar på julklappar under granen på julafton. ”Måste vi vänta på mörkret?” Spelar ingen roll om man är av grekisk härkomst eller i golvläggarbranschen. Eld är kul även om kinderna svider och ögonbryn och ögonfransar kortas något. De växer ut igen.

Givetvis är det svärfar och inte svärmor som hjälper mig att skvätta bensin på rishögen (inte bilen alltså). Och när tändstickor sedan slängs på står vi där och ler ett unisont, fånigt, manligt leende.

Dessa två tankar hjälpte mig alltså att, leende, göra majbålsmaterial av ett före detta staket.

Glad söndagkväll!

Som barn verkade man ha en inbyggd springlust som inte krävde motivation. Liksom Forrest Gump sprang man för att man kunde. Lusten är tyvärr inte bestående.

Att springa är sällan motiverat för en vuxen nutidsmänniska. Det behövs liksom inte i vårt moderna samhälle. Inte ens om vi är sena till biografen springer vi. Man kan man ladda ner filmen och se början när man kommer hem.

Annat var det för urmänniskan som ständigt behövde vara beredd att lägga benen på ryggen. Var det inte ludna, fientliga och spjutförsedda grannbybor så var det folkilskna, köttätande mammutar som krävde spring i benen. Motivationen för att löpa var i vilket fall något större.

Tankar som de ovanstående uppfyller mig då jag, efter många om och en del men, snörar på mig löparskorna.

De första fem minuterna är värst. Är det inte lite för kallt för shorts? Ska hjärtat verkligen slå så här hårt? Ska man kunna känna en puls i högerögat?

Därefter infaller, en fårhållandevis, skön stund då kroppen inser att man inte försöker ha ihjäl den och börjar samarbeta. Andningen återgår till att bli just andning och inte salivsprutande flås med rosslig hosta.

Plötsligt kan man se sin omgivning och, än en gång, förbluffas av att man har hamnat i den vackraste av världar. Våren briljerar med nygröna buskar och träd. Luften är frisk och himlen är blå mellan ”fint väder-molnen”. Kroppen blir endorfinstinn och man vill pussa världen.

Jag vet att jag borde lyssna på fågelkvitter men i stället njuter jag av musik i mina lurar. Dels för att dränka mitt eget flåsande men också för att musik blir så bra i hörlurar. Kan tillägga att jag aldrig lyssnar på traditionell träningsmusik. Just nu är det svenskt i alla former. ”Sjuttonde balladen” med Cornelis, ”Uppgång och fall” med Ebba Grön, ”63 i november” med Ulf Lundell och ”Tusen tankar” med Helen Sjöholm. Underbart!

Mot slutet av rundan ler jag fånigt och frågar mig om det inte är för varmt för shorts och då föddes denna limerick:

Att klä sig i shorts när man ämnar att knata

är nog inte alltid det ultimata

Vid nästa spring

får det bli string

som visar, men svalkar det mest privata

Glad fredag, vänner!

Häromkvällen berättade Aktuellt att jag befinner mig i en farlig ålder.

Det är nämligen här i ”40nån’ting-åldern” som många svenskar får för sig att göra ”en svensk klassiker”.

Och får men för livet.

Tack vare att Vansbrosimningen ingår i klassikern har jag inte ens snuddat vid tanken. Vatten är livsfarligt! Kallt, blött och syrefattigt om man skulle råka hamna under det.

Min ”tänk om jag inte är ung längre-kris” yttrade sig i att jag, i 40-årsåldern, började löpa (och då inte som hon-hundar, bör jag kanske tillägga). Jag minns att jag gick omkring och undrade om jag fortfarande kunde komma i form eller om det var kört.

Det var inte helt bekvämt. Tvärtom. Den första tiden flåsade jag så att jag nästan överröstade musiken i mina hörlurar. Dessutom ömmade mina benhinnor det första halvåret innan jag bytte skor. Jag fick höra av folk som förstod sig på löparskor att de jag använde hade slutat vara bra tre år tidigare och att jag lika gärna kunde ha sprungit i gummistövlar.

Nya skor blev det och en satsning påbörjades. Målet var att springa Göteborgsvarvet som visade sig vara en asfaltshård, plågsam och folkfestig halvmara en bastuvarm majdag 2011.

Väl i mål, nöjd med att tillhöra de levandes skara, haltade jag bort till bussen som skulle ta mig till min bil. Apatiskt gapande och stirrande rakt fram tänkte jag att det här med halvmaror verkar onödigt.

Att sedan avlägsna löparskorna från mina plågade fötter blev både en befrielse och chock. Orutinerad som jag var hade jag, dagen till ära, använt ett par splitternya löparstrumpor som visade sig vara snäppet tjockare än de jag brukade använda. Det som innan loppet kunde liknas vid lilltår var nu ett minne blott. I stället var varje lilltå ersatt av en mogen cocktailtomat, så naturtrogen att jag nästan blev hungrig.

Min sadistiska svägerska sprang lyckligt och hämtade en nål då hon fick se mitt tillstånd. Med ett illa dolt leende tryckte hon nålen i tomaterna och dränerade dem på sitt vidriga innehåll. Dagen efter var de tillbaka som om punkteringen dagen innan aldrig ägt rum. Ungefär som blodfläcken i ”Spöket på Canterville”.

En månad senare lämnade lilltånaglarna det sjunkande skeppet för att bereda plats åt två nya, unga, kaxiga.

Fyra år av löpning senare är lilltåincidenten min enda skada. Inga andra men.

Jag är menlös!

Kanske jag skulle ge mig på den där klassikern. Får man ha armpuffar?

Jag höjer volymen för att överrösta dammsugaren. Ulf Lundell sjunger ”För dom som älskar” och det är underbart vackert. Hans röst är sliten och skör vilket gör texten än mer gripande. I mina öron är han en enastående sångare.

Dammsugaren glider förbi bokhyllan och mina ögon fastnar på en lökig biografi om Yngwie Malmsteen skriven av Anders Tengner. Jag såg ett inslag på kulturnyheterna där Anders och Siewert Öholm ”slöt fred” 30 år efter debattprogrammet där Anders fick sitta och försvara hårdrock i allmänhet och gruppen W.A.S.P. i synnerhet. 30 kilo senare stod de nu där och fnissade åt det gamla inslaget där Siewert på underbar gubb-engelska envisades med att kalla gruppen Väsp eller Vi ar sattans pipel.

Gruppens stora synd var att de kastade stora råa köttstycken på publiken. Jag läste för en tid sen att sångaren i W.A.S.P., Blackie Lawless, sedan några år är renlevnadsman och vegeterian. Får intressanta associationer av ett bandet nu erbjuder ett vegetariskt alternativ och kastar palsternacka och zucchini på publiken.

Jag kommer att tänka på en dyrbar vän som jag brukade lyssna på W.A.S.P. med. Han bor, sedan några år, i en förort till Trelleborg som heter Göteborg. Här och nu, i mitt dammsugande tillstånd, förbannar jag de 30 milen oss emellan. Jag hade älskat om han, med sin förtjusande fru, kunde komma över i eftermiddag. Han kunde bjudit på en favoritöl. Jag kunde låtsat att jag tyckte den var god. Vi kunde pratat gamla minnen och beundrat hans hustrus växande mage där en vacker liten bebis ligger och gror. Tjo vad jag saknar dem. Och vilken vacker tid de har framför sig.

Dammsugningen fortsätter på barnens rum. Nästan omgående börjar den hosta och bete sig. I röret sitter TVÅ barnstrumpor. Under soffan hittar jag en halv garderob av barnens kläder och min initiala tanke är att slutligen göra slag i saken och sälja ungarna på Blocket. Men det är fredag och i stället börjar jag tänka vackra tankar om dessa två guldklimpar.

På stereon vrålar Nisse Hellberg ”Ja’ e’ helt åkej i naaatt” och det slår mig att jag och dottern ska sova över hos mina fantastiska svärföräldrar i natt. Jag ser fram emot att bli gödd, ompysslad och vinad.

Jag har ett fint liv!

Och ett rent golv!

Glad fredag!

Varje tisdag kopplar jag hästtransporten på bilen med ett litet gäng fjärilar i magen.

Hur ska det gå idag? Tar det fem eller tjugofem minuter?

Där kommer Anna och Hanna med Sessan och jag känner att jag ler lite fånigt och osäkert mot hästen

Ungefär som när man skulle på BVC med barnen för vaccination. Man visste att de snart skulle uppleva ett obehag men man log och försökte utstråla lugn för att barnen skulle känna sig avslappnade. Fungerade sådär då och fungerar sådär nu.

Med bestämda steg närmar sig Anna släpet och lika bestämt visar hästen att hon har andra planer.

Om vi återgår till liknelsen med vaccinationsbarnen märker jag att den inte riktigt håller. Ett barn kan man (försöka) lugna med ord. En häst hör förmodligen bara blabla blaa fin häst blabla blaa hö blabla blaa.

Ett barn kan man klara av att fysiskt hålla i schack. En häst väger femhundra kilo och har jättehårda fötter.

Anna fortsätter tappert att försöka få Sessan att acceptera det trånga utrymmet på hjul. När orken tryter gör jag ett antal försök. Blabla blaa duuktig blabla blaa fin häst!

     Tio försök senare låter det snarare: Blabla blaa slakt blabla blaa hamburgare blabla blaa GELATIN!!!

Till slut, precis som man gör med barn inför vaccination, tar Anna till mutor. Hästar är väldigt intresserade av havre. Och detta intresse blev lösningen. En rasslande hink framför mulen som flyttade decimeter för decimeter in i hästsläpet, med en misstänksam men havresugen pålle i släptåg. Plötsligt är hon på plats och det känns som någon av Rickard Sjöbergs B-kändisar trycker upp en postkodmiljon i ansiktet.

Nu ska vi bara köra till Hannas ridlektion för att därefter lasta hästen igen.

Nä, nu ska jag sluta lasta hästen för att den inte vill bli lastad.

Glad onsdag!