Blogg

Hemma igen.

I vårt älskade Drakaberga. Där tystnaden finns. Och lugnet. Och skogen och hagarna. Och hästarna, katten och våra egna sängar.

I ärlighetens namn ÄLSKADE vi vår resa till Amerika. Det var en enastående upplevelse, men för att jag inte ska bli alldeles för överentusiastisk vill jag peka ut en del problemområden kring det här med att resa till USA.

Värmeproblematiken

Under resans gång fick vi dagliga rapporter om att termometern i Sverige var uppe och joddlade kring trettio. Stånk och stön, hade vi kanske tänkt om vi inte hade befunnit oss i Tucson, Arizona där kvicksilvret vissa dar landade kring 38 grader. Lite lätt feber för en människokropp – direkt plågsamt att befinna sig i. Men ändå svalt jämfört med Las Vegas där vi fick uppleva 42 grader. Den dagen hängde jag dessutom på mig en ryggsäck som fungerade som en kamin på min svettblöta rygg. Svetten forsade söderut och rann vidare genom mumindalen och jag var så törstig att jag hade kunnat dricka asfalt. Hotellens aircon var det ständiga målet innan vi gav upp och tog en välkyld rälsbuss tillbaka till vår pyramid – Luxor.

How are you?-problematiken

Hotellreceptionisten: ”Good afternoon! How are you?”

Daniel Björk, hyfsat nyanländ i Amerika: ”Tackar som frågar! Jo jag e’ varm. Och vi har kört långt idag. Halleda’ vicken trafik! De’ e’ stor skillnad att köra i Sverige. Ni har så många fler filer…” (översatt till svenska för allas trevnad)

Här nånstans märkte jag hur den stackars hotellreceptionisten började flacka med blicken och klia sig nervöst på armbågen. Jag tror till och med att hon suckade lite försiktigt. Hon var så ointresserad av mitt svar att hon tydligt hellre hade velat gå till tandläkaren. I fortsättningen svarade jag: ”Fine! How are you?” och så var det klatt, liksom.

Flygproblematiken

Jag är inget fan av att flyga. Problemet är inte att jag känner flygskam vilket jag har förstått att man som miljövän numera bör känna. Det är snarare att piloterna envisas med att flyga så fruktansvärt högt upp att det skulle gå väldigt illa om man störtar. Trots att man har flytväst med liten visselpipa under stolen.

Vi drabbades av en tre-timmars-försening då vi skulle flyga från New York till London. Något diffust var kaputt och vi hörde tydligt hur piloten improviserade sina små ursäkter en gång i kvarten då han försäkrade att vi snart skulle befinna oss ovan molnen. Jag är oftast väldigt tillfreds med att man lagar ett söndrigt plan innan avfärd. Bekymret var att det var sent och vi slog oss ned skrikhungriga och ville förtvivlat gärna få näring i systemet. Barnen började krokna och ge efter för det sömnbehov som pockade på. Vi gjorde allt för att de skulle vara vakna över middagen för att sedan kunna sova sig genom den långa atlantflygningen. ”Ska vi titta på bilder? Vill du se film? Ska vi…eh… bryta arm?”, och så vidare. Efter en hel hög med om och men lyfte till slut planet och maten rullades in. Valet stod mellan pasta eller kyckling. Pastan var sönderkokt, på gränsen till drickbar, och kycklingen doftade varm armhåla. Johan valde sömn framför mat. Hanna smakade kycklingen, rynkade på näsan och föll, också hon, genast i sömn. Av ren självbevarelsedrift, förmodligen.

Hissproblematiken

Som vi har åkt hiss. Upp och ner och lite sidledes, faktiskt. I Luxor gick hissarna lite snett åt sidan på grund av hotellets pyramidform.

Hursomhelst befann man sig gång på gång med medmänniskor av alla sorter i ett trångt, rörligt utrymme. Och inget i hela världen känns onaturligare. Ibland var det så trångt att man inandades någon annans halvunkna utandningsluft under hela hissturen. Som en stående konstgjord andning med vitlöksdoft. Vissa var pratglada, andra knäpptysta. Jag försökte mig på ett ”How are you?” till en man som besvarade min hövlighet med en kompakt tystnad. En tystnad där endast den ohövliga, något fetlagda turistens visslande näsborre hördes. Och jag kände skam.

 

Tacka vet jag Drakaberga! Här är visserligen skitvarmt men fritt från flygplansmat, näsvissel, höghöjdsångest och ALLA är jätteintresserade av att höra om min dag.

Då och då dyker det upp bilder och små filmer på Facebook föreställande barn som somnar vid matbordet. Barn i två-, treårsåldern som filmats av fnissande föräldrar. Oftast är det både underhållande och gulligt.

I onsdags reste vi hem från USA. Och jag har ingen förmåga att räkna ut hur lång tid det tog. Vad jag säkert vet är att vi drabbades av diverse förseningar och att vi reste genom en massa tidszoner eftersom den ursvenska, och därmed rätta, tiden (sverigevänner) tydligen inte duger för folk i andra länder. Min brist på talang att sova i de bekväma (hrm…) flygplansstolarna gjorde att jag hade dygnat med råge då vi gjorde vår sista mellanlandning i London. Och det var inte alls så ungdomscoolt som det låter när fjuniga gamers, kemiskt uppiggade av Red Bull, avrättar färgglada monster på datorskärmen från fredag eftermiddag till lördag kväll.

Hursomhelst vinglade jag av planet, astrött, landningsdöv med träsmaksöm rumpa och med så svullna fötter att skorna hotade att spricka likt de otaliga skjortor som David Banner förstörde var gång han blev förbannad i den gamla fina TV-serien på åttiotalet (en något för lång, och för vissa, obegriplig liknelse). Frun och barnen var provocerande pigga efter att ha sovit alltifrån ”hyfsat” till ”riktigt gott”. Själv flåsade jag av trötthet där vi drog fram genom Heathrow på jakt efter något ätbart.

Till slut enades vi om en restaurang där vi slog oss ned kring ett runt bord och granskade menyn. ”Jag tar en burgare”, mumlade jag trots att jag trodde jag hade dragit i burgarebromsen efter att ha knaprat i mig ett tjugotal i Amerika (om jag får överdriva lite). Kyparen kom, tog vår beställning och här nånstans började min kropp stänga ner. Det började med att jag kände hur min käke gled söderut tills jag gapade på ett ytterst fånigt vis. Därefter följde ögonlocken käkens exempel och jag började vaja som en knippe gräslök i kvällsbris. Sedan följde en period då jag mikrosov och vaknade med små ryck då min nacke slappnade av och huvudet föll framåt. Varje gång detta hände tittade jag mig förvirrat omkring och möttes av mina älsklingars blickar och muntra miner. Älsklingar och älsklingar förresten, det visade sig att alla tre roade sig med att fotografera mein hopplosen kampf mot John Blund. Det visade sig också att Anna, som jag vanligtvis tycker så förtvivlat mycket om, skickade en bild till en väninna då jag, mellan huvudrätten och kaffet, till slut somnade mot bordet (då kyparen lyckligtvis hade dukat bort min tallrik). Jag fick se bilden i efterhand och kan väl konstatera att det varken är underhållande eller gulligt då en fyrtiosexårig grågubbe småbarnssomnar vid matbordet.

För att hämnas Annas usla tilltag väljer jag att avsluta med att kort beskriva vad som utspelade sig i en hiss i New York.

Det var seneftermiddag, vi hade vilat upp oss i hotellrummet och skulle åter ge oss ut i NY-vimlet. Då hissen stannade till vid vår våning klev vi in och möttes av två medelålders damer. På väg in i hissen hörde jag och barnen hur Anna, högt och tydligt sa: ”Guten Abend!”. Därefter följde ett förvirrat kallprat där det framgick att varken vi eller de två damerna kom från Tyskland. Då vi nådde lobbyn informerade Johan oss om att den ena damen hade frågat: ”The lobby?”. En fråga som Anna alltså valde att besvara med en tysk hälsningsfras.

Hon var nog trött.

Och det tycker i alla fall JAG att man ska respektera.

Torkan tog snabbt tillbaka kommandot efter regnet i fredags. Det regn som gav oss en kort stunds känsla av normal svensk sommar.

Vinden är varm som en fön.

Kisrynkorna djupnar i det torra vita ljuset.

Svettblank är den naturliga looken och deodoranten sätts på hårda prov.

Bara elände växer i ökenvärmen: sly, tistlar, ogräs, SD:s opinionssiffror och näshår. Trädgårdstrimmer och näshårstrimmer är lösningen. På allt utom SD-siffrorna, vill säga.

De har framgångsrikt gnällt sig till mediautrymme genom att gnälla över att de inte får mediautrymme. Nu vill de locka ”svenska” kvinnor till valurnorna genom att fresta med godsaker som begränsade aborträttigheter eftersom abort endast är en angelägenhet för ”slarviga och lite dåliga flickor”. Pappadagar ska bort ty det är trams. Mamma kan väl vara hemma. Det är ju oftast pappa som tjänar mest. Dagis är också en styggelse där barn riskerar att utsättas för osvenska barn av, gud förbjude, samisk, judisk eller ”annan” härkomst. Då är det tryggare och bättre att mamma fortsätter stanna hemma med avkomman mot ett litet vårdnadsbidrag. Hon kan ju alltid passa på att städa och förbereda måltider när hon ändå ”bara går hemma”. Att mammas framtida pension får stryk kan väl kompenseras genom att hon frågar pappa snällt om en peng. Och ALDRIG skiljer sig ty då är det kört.

Jag inser att det nu finns en viss risk att man pekar PK-fingret i min riktning. SD har nämligen lyckats samla alla gamla dammiga och omoderna begrepp som jämlikhet, solidaritet och medmänsklighet under det nedlåtande Politiskt Korrekt och spritt det till allmänheten. Skam den som bryr sig om. Skam den som är PK.

Invandringen är som bekant det stora hotet mot i stort sett allt i SD:s värld. Jag såg hur Jimmie, inför förra valet, intervjuades i TV och berättade då att en jämgammal invandrare hade varit elak mot honom på lekplatsen då han var barn. Där såddes tydligen ett frö. Plötsligt mindes jag hur jag själv råkade ut för en elak, jämgammal grek då jag var en liten pojke. Jag minns också en elak finne, dansk, svensk (och Bellman). Men för varje ”elaking” minns jag minst två ”godingar” – vänner för livet. Senast i går var en halvgrek heltrevlig mot mig och min familj.

Religion är också viktigt för en Sverigedemokrat. Framförallt om det handlar om vår vanliga svenska gud. Och framförallt kring skolavslutningar då alla elever och skolpersonal givetvis ska till kyrkan där man bör sjunga ”psalmen” ”Du gamla, du fria”. Gud förbjude att avslutningar sker i den ändamålsenliga skolaulan. Det är både PK och något invandrarna (?) bestämt.

Jag märker att tonen är något raljant vilket den lätt blir kring ämnet: Sverigedemokraterna. Om sanningen ska fram är jag livrädd för valresultatet denna höst. Och dess följder. Jag läste nyligen ”Det svenska hatet” av Gellert Tamas (PK-journalist, förmodligen), om SD:s framgångssaga – från skinheads till kostymklädda slipsbärare. En stundtals välskriven och grävande bok som förklarar hur SD ligger bakom ”Avpixlat” som bland annat lägger ut adresser till journalister som inte skriver ”sverigevänligt”. En grogrund för nättroll där hatiska stämningar piskas upp.

Jag är inte riktigt säker på att en text som denna kan göra någon skillnad alls. Min förhoppning är att man tänker innan man tycker. Läs på! Tänk! Tänk igen – tyck sedan.

Nu ska jag, lite politiskt korrekt, lyssna på invandraren Cornelis Vreeswijk och hans fantastiska ”Grimasch om morgonen”.

Tjugonio grader.

Solen gassar allt vad den kan.

Jag går med lien i ”vinterhagen” och liar ner nässlor så att de blir ätbara för våra fina fålar.

Hjärnan kokar under min ”Daniel jobbar utomhus”-keps. Eller min keps kort och gott. Det är den enda jag har.

Jag lyssnar på Spotify och shuffle väljer Springsteens ”The promised land”. Kommer att tänka på att han beskrevs som en alfahanne i ett radioprogram jag nyligen råkade lyssna på. Känner mig själv lite alfahannig där jag går, hyfsat bredaxlad med ett tätt gråsvart skägg i ansiktets södra delar, svingandes en lie, sjöblöt av svett i ökentorkan.

Shuffle väljer ”Every breath you take” med The Police. Jag går in för att undvika solsting(!).

Jag sätter mig i skuggan på altanen och gör lite research på begreppet ”alfahanne”. Tänk om jag är en sådan? Google serverar mig en lista med kännetecken. Här är några:

Alfahannen har många kvinnor – oftast kvinnor som är mycket yngre än han själv.

Nästan rätt. Jag har en kvinna och henne har jag jättemycket. Hon är mamma till mina barn, min arbetskamrat, sångerska i mitt band, min bästa vän, min musa och min eviga kärlek. Många kvinnor i en och samma. Och hon är mycket yngre än jag – 2971 dagar.

Han har ofta ett skandalöst krogliv och fortkörningsböter.

Nästan rätt igen. En gång tyckte vakten på ”Stures” i Trelleborg att jag skulle gå ett varv runt kvarteret för att jag ”behövde frisk luft”. Och jag har två fortkörningsböter. Ena gången körde jag (alfahannigt) TJUGOSJU kilometer för fort (iförd tomteluva – en story för sig) då jag missade en sjuttioskylt. Andra gången fastnade jag på en fartkamerabild med en kvinna (Anna visserligen men ändå), mystiskt censurerad vid min sida.

Du hittar honom säkrast bland skådespelare, regissörer, författare, musiker, idrottsmän m.m. 

I stort sett helt rätt. I våras hade jag en tung roll som en otrogen grannkarl i en pjäs på folkhögskolans scen, jag författar lite då och då, jag spelar gitarr (senast i går kväll), jag har varit en framgångsrik idrottsman i tyngdlyftning och bland annat synts i Lilla Sportspegeln på TV (en tolvårig alfahanne). Det är nog bara en fråga om när jag kommer att regissera.

Har egna moraliska regler.

Jag finner det ytterst omoraliskt att lägga potatisskal, bortskurna konstigheter från kycklingfiléer, plast från kycklingförpackningen, ett dricksglas och en globalkniv i vasken och sedan lämna det till den (jag) som sedan ska fixa till köket efter matlagningen. Då får jag oftast lust att slå sönder något. Vilket leder oss till:

Om han slår sönder ett hotellrum så är det tufft och manligt – INTE hysteriskt eller löjligt. 

Nja, ett hotellrum har jag aldrig känt lusten att slå sönder. Då är det snarare enstaka stolar eller bord vars ben min lilltå slår i då och då. Jag kan bli rosenrasande på döda ting.

Ingenstans nämndes en lie i alfahannemanualen. Jag börjar i ärlighetens namn misstänka att jag trots allt inte är en alfahanne. Med tanke på att min stora oro för tillfället i sommartorkan är var hästarna ska beta är jag kanske snarare en betahanne.

Du som läser, skriv gärna något om denna text. Det finns nämligen ett tillägg i manualen:

 Är du fortfarande osäker på om du har med en alfahanne att göra? Pröva att kritisera hans konst/arbete – får han en allergisk reaktion eller ett vredesutbrott så är det garanterat en Alfahanne.

  

 

Man lever inte alltid som man lär.

Inte jag i alla fall.

Jag brukar använda mig av Frank Sinatras ”Cycles” när jag undervisar på Skrivarlinjen. Efter att de har fått lyssna på låten ber jag dem att skriva lika omsorgsfullt som Frank sjunger. Alla ord förtjänar samma inlevelse, alla ord väger lika tungt (visst låter jag lite som Ranelid – alla orrrd vägerrr lika tungt). Som den ordälskare jag är tjatar jag i tid och otid om vikten av orden.

Ändå satt jag där i kyrkbänken, muntorr och nervöskissnödig med fjärilar fladdrande i magen och med ackordföljder och melodislingor studsande mellan mina hjärnhalvor. Med Anna vid min sida. Min trygga Anna som nyss gjorde en samlad, värdig och vacker tolkning av ”Kärleksvisan”. Nu var det min tur. ”Stad i ljus”. Jag gjorde en miss genom att i veckan gå in på Youtube där jag såg Tommy sjunga stämbanden ur led i Mellon -88. En alldeles makalös sånginsats.

Magfjärilarna växte nu till kungsörnar när jag greppade min gitarr. Jag la fumligt remmen om halsen och stegade fram till mikrofonen. Kistan stod vid min högra sida med locket fullt av somriga handbuketter. De anhöriga riktade sina tårblanka blickar mot mig. Det körbergska spöket flåsade mig i nacken.

”Tänk på orden!”, viskade Anna till mig precis innan jag gick upp. ”Orden är det viktigaste!” Och till klangen av de första ackorden blev magen plötsligt kungsörnsfri och nacken körbergsfri och orden som lämnade mina stämband verkade trivas i den tacksamma kyrkoakustiken.

Min resa var mot solen,

långt bortom alla slutna rum
Där allting är oändligt,

och alla gränser har för evigt suddats ut…

 

Ordens innebörd och deras betydelse suddade ut all oro kring ackord och krävande tonhöjder och sånginsatsen blev en av mina mer avslappnade. Annas tips jagade Körberg-spöket ur kyrkan och jag sjöng sången. Och jag riktade varje ord till de sörjande.

 

Jag ville se miraklet,

och höra ord som föder liv
Bli buren av en styrka,

som bara växer när jag anat mitt motiv…

 

”Tänk på orden!”

Tack Anna, för påminnelsen!

Efter fem sömnfattiga skitnätter vaknade jag igår och hade äntligen sovit som en prins – eller som the artist formerly known as Prince, rentav.

Jag har varit på Öland för att lära mig skriva på ett poetiskt vis och aldrig någonsin förr har jag vridit, vänt och veckat svettlakan som denna vecka. Jag ljuger inte om jag påstår att jag sovit sammanlagt elva timmar på fem dygn. Däremot överdriver jag rejält med skribentens fulla rätt.

Jag ÄR fullt medveten om att sömnbekymmer är ett återkommande tema i denna lite trötta blogg men om ni står ut blir ni belönade med en kul knorr denna gång.

Himlen läckte som ett såll då jag halvsprang med tung väska från parkeringen till expeditionen på Ölands folkhögskola. Genomsur i dubbel bemärkelse fräste jag ”solgaranti, my ass” till två soliga damer i receptionen. Jag fortsatte med att förklara att jag är drabbad av en förbannelse som innebär att jag jinxar ölandsväder med min blotta närvaro. Ölandsväder och viktiga fotbollsmatcher i stora sammanhang då Sverige behöver vinna. Damerna tittade lite förundrat på mig efter min märkliga och buttra utläggning men lovade att ordna vackert väder resten av veckan och bad mig att se Sverige – Mexiko i efterhand.

Första natten kom krypande och jag kröp till kojs i god tid för att vara i fin form vid kursstarten morgonen därpå. Började ana oråd då jag la huvudet på kudden och sjönk rakt igenom den som vore den en hög med löst vispad grädde. Jag försökte då knöla ihop den men det var som att skrynkla ihop ett åttio grams A3-papper. Ett par korta pyjamasbyxor kramades som en snöboll och placerades under kuddhelvetet. Men att lägga ett förhållandevis runt huvud på en hopskrynklad kudde som sedan balanseras på en bollformad pyjamasklump är dömt att misslyckas och nattsömnen blev därmed obefintlig.

Första kursdagen, grusögd men munter. Kreativ dag. Lekte med ord och kastade om bokstäver i anagram tillsammans med trevliga människor, eller tillsammans med monarkiers tävling (sedär, ett anagram). Trött eftermiddag blev ännu tröttare efter en löprunda (pudra lön, ett till). Satt uppe medvetet länge för att få en god nattsömn. Rasade sent i säng, läste många sidor och somnade efter vissa om och men på min svajiga kuddkonstruktion. Vaknade av svettpanik under ett duntäcke anpassat för polarklimat. Somnade om men vaknade snart av öm rygg i alldeles för mjuk säng. För mjuk för att supporta en 87-kilospoet. Då jag låg på rygg sjönk jag ner så djupt i madrassen att kroppen blev böjd som en makaron, ungefär. Gick upp och öppnade fönstret eftersom hela rummet nu var varmt som en finsk sauna Somnade om till slut då det hade börjat ljusna men väcktes snart av ett fågelkvitterinferno som gjorde mig mordisk.

Veckan puttrade på. God mat. Strålande väder – förbannelsen bruten. Poetiskt påtande. Sverigevinst – förbannelsen bruten. Kass sömn – ny förbannelse.

Ordnade extrakudde inför fjärde natten. Sov värdelöst fast lite högre.

Näst sista dagen. Timmar av givande gruppdiskussioner om våra dikter i ett sömnbristtöcken. Sedan sen scendebut som poet i het kafeteria inför folkhögskolans alla kursdeltagare. Tillbaka på rummet. Uppe i varv. Stirrade i tak. Hemlängtan. Somnade. Kvitterväcktes. Ville döda småfåglar med automatvapen.

Sista dagen. Packade. Blängde surt på Ölands sämsta säng. Lämnade rummet. Återvände då jag mindes min pyjamasklump. Hämtade den och stod sedan till slut inför de trevliga receptionsdamerna igen. Kallpratade en stund om veckans värme då den ena damen sa: ”Det var väl bra att vi ordnade vackert väder till dig som vi lovade!”.

Svaret min hjärna föreslog var: ”Jaa, tusen tack!”. Munnen däremot formulerade, med släpig Leif GW-röst: ”Jaa, tuken…tass!”.

Tuken tass.

Redan vid ”tuken” insåg jag att något höll på att gå käpprätt åt helvete men var ändå tvungen att fullfölja och levererade således ett ynkligt ”tass”. Medan jag försökte förstå vad jag nyss hade kläckt ur mig backade jag långsamt med lite dumt halvgapande mun från receptionsdisken medan två förbryllade damer tittade på mig som när man såg Thomas Di Leva första gången, ungefär.

Tuken tass – ett sömnbristanagram.

Skriv!

Skriv dagligen!

Skriv gladeligen!

Skriv gladeligen dagligen!

 

Skriv om!

Skriv igen!

Skriv om och om igen!

 

Skriv för att man bör!

Skriv för att Du borde!

Skriv vid skrivbordet!

 

Skriv för fullt!

Skriv om sorg!

Skriv omsorgsfullt!

 

Skriv bort!

Skriv hem!

Skriv hemligt!

 

Skriv vitt!

Skriv brett!

Skriv svartvitt och brett!

 

Skriv och fånga många!

Skriv och fånga få!

Skriv om fåfänga!

 

Skriv visor!

Skriv finvisor!

Skriv fulvisor!

Skriv felvisor!

Skriv rättvisor!

 

Skriv upp!

Skriv märkligt!

Skriv samlat!

Skriv uppmärksamt!

 

Skriv en bok!

Skriv och hylla en bok!

Skriv en bok om en bokhylla!

 

Skriv i sol!

Skriv på din vind!

Skriv på vatten!

 

Skriv om farmor!

Skriv om mormor!

Skriv om marmor!

 

Skriv om Hans mormor!

Skriv om Gretas mormor!

Skriv om fan och Hans mormor!

 

Skriv om turen!

Skriv om oturen!

Skriv om naturen!

 

Skriv allegoriskt!

Skriv om pollenallergi!

Skriv en pollenallergiallegori!

 

Skriv orden!

Skriv morden!

Skriv jorden!

Skriv orden om morden på jorden!

 

Skriv prosa!

Skriv dikt!

Skriv av vikt på sikt!

 

Skriv goda vitsord!

Skriv usla ordvitsar!

 

Skriv om människor!

Skriv med människor!

Skriv med medmänniskor!

Skriv mot motmänniskor!

 

Skriv hen!

Skriv honom!

Skriv henne!

Skriv henom!

Skriv honne!

 

Skriv om de dina!

Skriv om de fina!

Skriv om de finaste av de dina!

Skriv med en gigantisk godisskål vid din sida!

 

Bara du skriver.

 

 

 

”Rotade igenom tidningshögen i biblioteket för att få tag i en artikel jag ville läsa men glömde men kom ihåg sen ändå igår.”

En av Sveriges största författare, Ulf Lundell, har varit framme igen och välsignat oss med 637 sidor med texter i stil med citatet ovan. Hans senaste romaner har varit en prövning för vilken läsare som helst. Men frågan är om inte ”Vardagar” tar priset.

De fyra senaste romanerna har alla handlat om en sur man, bosatt på en gård på Österlen. En man som antingen varit musiker, bildkonstnär eller författare. Gemensamt för dessa romanfigurer är att de har haft stort intresse för väder, växter, fåglar och långpromenader kring och på Stenshuvud.

”Vardagar” handlar om musikern, bildkonstnären och författaren Ulf Lundell som har ett stort intresse för väder, växter, fåglar och långpromenader kring och på Stenshuvud. Och Ulf är sur. Imponerande sur. På allt.

Smaka på detta citat:

”Raseri eftersom hon

inte svarar

i telefon

Långbenta höstastrar

gula

lila”

 

Kanske tycker

Ulf att

vilket babbel som

helst

blir

poesi

om man skiter

i

skrivregler

och gör

radbrytningar lite

hur som

helst och struntar

helt

i skiljetecken

och dessutom byter

ämne mitt

i

babblet

Hästar

springer fort

ibland

Boken är skriven som en dagbok, dock utan den klassiska ”Kära Dagbok”-rubriken. Med tanke på Ulfs lynne hade kanske ”Djävla Dagbok” varit mer väntat men i stället inleder han varje text med antingen en väderprognos, en fågeliakttagelse eller med gnäll över att han har sovit dåligt. Vidare får vi onödigt ofta höra om hur han går stavgång på Stenshuvud, hur hans bil krånglar och hur han köper tidningen på Coop i Simrishamn. Han har ett växlande humör som pendlar mellan sur, besviken, uppgiven och jättesur.

Dagboksformen skulle kanske kunnat förse boken med någon form av röd tråd om Ulf inte hade valt att byta årstid från ett kapitel till ett annat. På ett ytterst förvirrande vis gaggar han ena stunden om höstmörker för att nästa stund hylla vårgrönskan i trädgården. Som om han tappat sitt manuskript i tvärdrag och sedan inte pallat sätta tillbaka texterna i ordning. Förmodligen ska det väl föreställa konstnärligt, en utmaning för läsaren, men sådana har vi nog av ändå.

Humor uppstår en gång i boken då Ulf har bekymmer med att dörrarna i hans BMW går i baklås och därför, fly förbannad, tvingas krypa in i bilen genom bagageluckan svärandes över att han måste till verkstaden och därför missar stavgången på Stenshuvud där han hoppades få se den havsörn han såg tidigare på morgonen (om ni tyckte att den meningen var lång kommer ni älska boken). Ofrivillig humor uppstår då han kallar Camilla Läckbergs 11 år yngre man för ”toyboy” och själv är gift (i alla fall halva boken) med 26 år yngre Sofia.

Jag har verkligen älskat Lundell genom åren, både som textförfattande musiker och romanförfattare. Jag är ett fan. Därför vill jag rekommendera ”Jack”, ”Kyssen” eller ”Saknaden” om ni vill läsa och i stort sett alla låtar (utom ”Jag vill ha ett lejon” där han försöker vara Peps) om ni vill lyssna. Men ser ni ”Vardagar”, om så på bokrea för fyrtio spänn, gör ni bäst i att springa i motsatt riktning.

Om ni inte är masochistiskt lagda.

”Världen känns aldrig så stor som när man letar efter sin katt”

Min kloka fru vet hur man sätter ord på en känsla.

Vår Sandwich (Sandy, Sanne eller Sannemonnemannemonne beroende på dagsform) har inte synts till på fyra dygn och är nu en nål i en höstack.

Jag kom hem från jobbet igår, satte mig på cykeln och kssksskss-ade mig genom byns norra områden på jakt efter vår ögonsten. Jag stannade till hos de strålande män som frenetiskt försöker undvika att överträda deadline i den Trollabadsuppiffning som pågår på andra sidan Lönsbodavägen. Ett rejält mansexemplar med en skräckinjagande skruvmejsel i hand släppte allt han sysslade med på studs när han förstod mitt ärende. Med snälla ögon blickade han på min mobil med bilden på Sandy. Den som jag tog lite snett underifrån då hon inte märkte. Den som jag la ut på Facebook och som jag tittar på lite väl ofta. Den där hon är så fin att det bränner till i tårkanalerna.

Den snälla trollabadsmannen gav mig en gnutta hopp genom att fråga: ”Är katten trefärgad?”. Detta innan jag ens hade visat bilden. Ivrigt svarade jag: ”Jajaja! Har du sett henne?”. Han slängde iväg en finger i riktning mot byn och berättade att han hade sett en katt, inte helt olik den på bilden, som korsade den lömska långtradarspäckade vägen och spatserade i riktning mot byn. Jag kastade mig på cykeln igen och fortsatte sökandet med en försiktig vind i mina segel.

På en cykel som knappt höll balansfart gled jag på småvägarna mellan husen vid idrottsplatsen medan jag vrålade ”SAAANDWICH” och kände mig dum. En halvtimme senare, via skumpiga skogsvägar hamnade jag framför Trollabadet igen där nu ytterligare en hårt arbetande man släppte ett högljutt verktyg och gick fram till mig. ”Hitta’du’ntehenne?”, sa han och fortsatte: ”Sånna e’ di iblann. Dom ger si å po egna små upptäcktsfärder åsså står di där en da’ igen, mitt framför dörren, hungri’a, ruffsi’a och jävli’a å spinner utå bara fan”. Jag tackade för de välvalda och omtänksamma orden och cyklade hem, fortfarande med det där suget av saknad i magtrakten.

Våra tidigare kattförsvinnanden har vi alltid skyllt på Drakabergaräven. Lite väl krasst har jag konstaterat att ”så blir det när man bor såhär nära naturen”. Men Sanne har verkligen charmat sig rakt in i våra hjärtan och vi älskar henne som sommaren. Hon är inte ämnad att hamna i ett tarmsystem och sluta sin existens som spillning i skogen. Sanne är mer än en katt. Hon är ett konstverk. Ett dyrbart sådant som sprider värme och glädje bara genom att stå rakt upp och ner och finnas. Dessutom tvivlar jag på Drakabergarävens kattslaktarkapacitet. Sist jag såg honom var han så skabbtärd att en hasselmus skulle gå vinnande ur en eventuell duell.

Så hoppet lever.

Jag väljer nu att tro på klassisk tumhållning. Hjälp oss och håll varje tillgänglig tumme att hon står framför dörren snart – hungri’, ruffsi’ och jävli’…