Blogg

Vart är vi på väg?

     Tio poäng! Vi reser i tre timmar mot nordväst från ett litet hål där folk spelar hockey, går på folkhögskola och handlar på Hasses mot en stad med ett centrum som är omöjligt att köra i utan att man har tagit något lugnande innan, där det oftast regnar…ordvitsar ur mun på folk, där Micke Jynsen bor samt där Björn Borgs halvbror, Göte, förmodligen också bor.

TUUUT!

”Vi tror de’ e’ Göteborg!”

     ”De’ e’ rätt! Vi reste alltså från Glimåkra via Markaryd och kom ut på E6:an vid Halmstad innan vi till slut nådde Göteborg. Vad gjorde att ni drog på tio-poängaren?”

     ”De’ va’de’ där me’ Micke Jynsen!”

Micke Jynsen (Lindauer) är min bästis och han och jag har hängt ihop sedan blöjåldern. I vått och torrt (häpp). Men vi ses upprörande sällan numera. Min familj och jag hade dock den stora glädjen att få träffa hans fina lilla familj i helgen och jag upptäckte då hur mycket jag saknar honom då vi inte träffas. Vilket väl är en definition av en bästis. Någon man vill vara med.

Jag tänkte på honom nyss då jag var ute och sprang och plötsligt lyssnade på hårdrock igen. Ett möte med Jynsen brukar få den effekten. Plötsligt lyssnade jag på märkliga live-versioner av Iron Maiden-låtar där Bruce Dickinson ömsom sjöng fantastiskt och ömsom ylade som om han i realtid genomgick en narkoslös könskorrigeringsoperation. Det hade jag velat diskutera där och då med min BFF.

För att göra fyrtiofem år historia kort så fungerar Jynsen lite som en portal till flydda dar. Han var där vid min sida genom blöjår, barndom, tonår och den där perioden då man är tjugo-nånting och tror man kan festa sig fram till vad man ska göra med sitt liv. Han drog till Halmstad och studerade något som nu gör att han jobbar som sjukgymnast och jag hamnade i Malmö och blev lärare och till slut stolt göing och glimåkrabo. Det finns så mycket mer men det får dyka upp efterhand här i bloggen.

Hursomhelst, i lördags slog vi oss ner i hans och Saras lägenhet och finfikade på konditorikakor. Han och sonen Wilmer hade lyckats få tag på en vetekaka med så mycket mormors hosta på att man kunde misstänka att ett helt äldreboende hade varit inblandat. Mitt i ett vuxensamtal om typ förlossningar och amning avbröt Jynsen samtalsämnet och sa: ”Påminn mig om att jag måste fråga dig något senare!”. Innan vi satte oss till bords hade jag då ägnat en lång obetalbar stund med ett titta in i Ebbes underbara, fyra veckor gamla ögonpar medan jag bar omkring på honom i lägenheten. Min första tanke var därför: ”Jahaa, nu är det dags för den där gudförälder-frågan igen, jaja.”.

Samtalet puttrade på om ditt och datt innan Jynsen till slut sa: ”Just de’, jag skulle fråga dig om nånting!”. Bring it on, tänkte jag och tittade bort på lille Ebbe som nu halvsov i en babysitter. ”Vilka är dina topptre favoritgitarrister?”, frågade han allvarligt. ”Gärna!”, höll jag på att utbrista men bet mig i tungan och tog mig en gitarristfunderare.

Detta är en av många orsaker till att jag älskar honom. Jag har ingen annan att diskutera gamla hårdrocksgitarrister med. Ingen annan i min vänskapskrets kläcker ur sig: ”Jag föredrar Tony Iommi framför Ritchie Blackmore alla dar i veckan. Live håller Ritchie bara på att blblblblblblb (svårstavat ljud som ska föreställa stökigt och spretigt gitarrljud). Tony är mycket coolare!”. Vi trillade sedan in i ett av våra ständigt pågående prat om 70- och 80-talshårdrock. Ett prat som avbryts upp till ett halvår ibland men som smidigt återupptas då vi ses.

Jag kan se oss på det där äldreboendet, kanske i en ny blöjålder, gaggandes om huruvida Ozzys nya är nåt att ha eller ej.

Jag och min BFF.

”I save your messages just to hear your voice”

Citatet är hämtat från R.E.M.-låten ”At my most beautiful” och handlar om Anna och mig. Och förmodligen om väldigt många andra.

För så var det då för snart sjutton år sedan. Om man inte kunde ses kunde man i alla fall lyssna på hennes röst som noggrant sparats i den där mobilen av bortglömd modell. ”Hej, de’ e’ ja’. Ring mig. Puss.” Ett kort, vardagligt meddelande som sa så mycket. Och pussen liksom kändes.

Februari 2018. Måndag morgon. Ännu en. Tänk så många sådana det finns. Hästarna är utsläppta i hagen. Dagen är igång, typ. Jag är trött och lite frusen. Muttrande rufsiga barn tar sig motvilligt till köket för frukost. Ännu en. Jag öppnar kylskåpsdörren, huttrar till och börjar langa ut smör, ost och leverpastej. Inget känns lockande. Jag är osugen på allt.

På ost.

På leverpastej.

På måndag.

Plötsligt tvärstannar min sökblick på en trea vispgrädde mitt i kylskåpet. En öppnad trea med en sån där välsignad skvätt på botten. Just en sån som gör sig så väl i flingorna. Inte mycket. Bara precis tillräckligt för att dopa mjölksmaken, grädda till den och sätta guldkant på frukosten en måndagsmorgon.

Lite vardagligt överbliven vispgrädde för den ouppmärksamme.

Men jag ser det.

Gräddskvätten är ingen slump.

Jag vet att Anna vet vad en gräddskvätt betyder för mig och att hon medvetet valde att inte använda all grädde då hon vispade i lördags.

Och jag vet att hon vet att jag vet att hon vet.

Gräddskvätten är en varm omtanke, en kärlekshälsning.

Ett kort, vardagligt meddelande som säger så mycket.

Och pussen liksom känns.

Det fanns en tid då jag skötte musiken i bilen. Barnen satt fastspända i bilbarnstolar och lyssnade lydigt på mina fantastiska låtar som strömmade ur högtalarna. Kärleksfullt blickade jag på dem i backspegeln där de sockersött log och nickade i takt mot sin fina pappa som lustfyllt gnolade med i: ”I am just a poor boy though my stories seldom tooold”.

Det var då de’.

Gradvis har musikmakten glidit mig ur händerna. Så pass gradvis att helt nya regler nu gäller utan att jag någonsin har fått en chans att protestera. Numera hinner vi knappt innanför bildörrarna innan en lite väl stor barnhand girigt fibblar på radioknapparna på jakt efter Rix FM.

Jag hämtade barnen på skolan idag och roade mig på vägen dit med att lyssna på P4. Jag vet det är gubbigt men de råkade spela en Håkan Hellström-låt och jag kände mig därför lite hipp. ”Du har en ängel på din a-axel”, sjöng jag mot min son som kom först till bilen. Okommenterat tryckte han på Rix FM-knappen och Darins ”Tvillingen” avbröt Håkan abrupt. Jag log krystat och nickade i otakt.

’ECKÁLÅ – ’ECKÁLÅ – ’ECKÁLÅ

Varje morgon och eftermiddag då vi har kört till och från skolan i minst tre veckor har Rix FM spelat ”Tvillingen” med det där konstiga ’ECKÁLÅ-partiet. Det störiga partiet som fastnar som tuggummi i pudelpäls och vägrar släppa taget. Jag kommer på mig själv med att då och då under dagens lopp utropa: ’ECKÁLÅ. Det kan väl inte vara friskt? När jag hör låten är det så pass enerverande att jag misstänker att det är just ”Tvillingen” som spelas på repeat i Helvetet om man har oturen att hamna där.

’ECKÁLÅ – ’ECKÁLÅ – ’ECKÁLÅ

Nostalgiskt tänker jag tillbaka på flydda dar då jag hade musikmakten. Hur jag, varje morgon och eftermiddag då vi har körde till och från dagis i minst tre år, spelade och sjöng: ”I am just a poor boy though my stories seldom tooold”.

Och barnen log krystat sockersött.

Och nickade i otakt.

Jag öppnar dörren och snölandskapet slår emot mig. Stickande vasst ljus tvingar mina ögonlock till kisning och jag står en stund och drar in den ljuvliga doftlösa doften av kyla.

I den här stilen har jag inlett åtskilliga texter. En naturskildring med en väderprognos. Allmängiltiga glädjekällor. Något alla kan känna igen sig i. Förmodligen för att den som läser ska känna sig hemma och vilja fortsätta.

I dag tänkte jag testa något nytt. Jag har nämligen kommit underfund med att det finns glädjekällor som inte är lika allmängiltiga. Väldigt personliga sådana som kanske inte fungerar lika bra som öppningsscener i en text. Eller är det just det de gör? Här kommer den första:

Jag öppnar skafferidörren med en pirrande förväntan i kroppen. Minns jag rätt att kaffet i plåtburken är på upphällningen? Jag greppar burken och märker till min lycka att den är lätt och att metallmåttet skramlar där inne. Jodå, den behöver fyllas på. Jag öppnar ett paket Zoegas Intenzo och kramar det så att de malda bönorna tappar sin rätblocksform, blir lösa och upphällningsbara. Därefter tar jag måttet ur plåtburken och häller försiktigt i kaffet medan jag medvetet darrar på handen för att bönorna ska sjunka ned. På så vis slipper jag att svära över att kaffe tar sig över plåtburkskanten och sabbar min härliga stund. Vad som följer nu ger mig en glädjerysning varje gång. Känslan då man trycker ner ett metallmått i en nyfylld burk med kaffebönor.

I ärlighetens namn är jag inte säker på att ovanstående glädjekälla skulle fånga en läsare. Jag orkar knappt läsa den själv. Här kommer den andra:

”Vill du tömma torktumlaren!?” Annas röst ekar genom huset och jag sätter genast fart i dess riktning. ”Självklart!”, hojtar jag då jag halvjoggar genom huset. Jag öppnar luckan och känner den väldoftande värmen mot mitt ansikte medan jag drar en ludduppsamlande finger längs luckans innerkant och drar sedan upp luddfiltret ur sitt fack. Jag rensar det omsorgsfullt och kramar en ljummen luddboll som sedan slängs i vår lilla luddburk. Vad som följer nu ger mig en glädjerysning varje gång. Känslan då man tömmer tumlarens välfyllda vattenuppsamlare på ljummet vatten i plåtvasken i tvättstugan.

Nja, jag är nog lite osäker på denna glädjekälla är för personlig. Jag begriper inte riktigt själv varför känslan är så njutbar. Dessutom har väl de flesta torktumlare med slang till avloppet. Vi testar en tredje inledningsvariant:

Stallet är nymockat och skinande rent och hästarnas boxar ser så pass lockande ut att jag nästan känner för att sova middag där. Det behövs dock lite mer strö i två av dem så jag går ut i höskjulet och hämtar TVÅ säckar pellets som jag, manligt och dumdristigt, försöker bära in samtidigt för att slippa gå två gånger. Med den ena på axeln och den andra under högerarmen pulsar jag genom snön, väl medveten om att om jag halkar nu lär jag behöva vara sjukskriven resten av året. Gudarna vill mig dock väl och jag ställer klumpigt ned säckarna i en skottkärra och sliter upp dem så att pelletsarna forsar ut. Det kittlar gott i handflatan då jag drar handen över högen för att jämna till den. Därefter riktar jag vattenslangen mot de snustorra pelletsarna och ger dem en riktig dusch. Vad som följer nu ger mig en glädjerysning varje gång. Genast börjar de lösa upp sig i vattnet och ett nästan smaskande, väldigt diskret ljud uppstår medan de rör sig nästan omärkligt i skottkärran.

Jag kan tänka mig att en textinledning som denna kan intressera hästfolk men att jag är ganska ensam om att känna glädjerysningar av att göra strö av pellets. Vi kör en sista:

Jag stannar bilen på gårdsplanen för att hämta min pojke som har övernattat hos en kompis. På vägen hit har jag av någon anledning funderat på ordet skamsköljning som jag läste i en intervju med den märkliga skådespelaren Jonas Inde. Skamsköljning är den känsla som går som en våg genom kroppen då man påminns om något pinsamt man har gjort. Ett bra ord för en vidrig känsla.

    Hursomhelst kliver jag ur bilen och knackar på dörren. Jag väntar en stund men ser snart genom entrédörrens ruta hur min son kommer mot dörren med ett litet leende på läpparna. Vad som följer nu ger mig en glädjerysning här och nu. Han öppnar dörren och ger mig en varm kram och en våg av stolthet och total kärlek sköljer genom min kropp. Han är det finaste som finns. Kärlekssköljning – ett bra ord för en oslagbar känsla.

     Så kan en text inledas.

Och avslutas.

”Det blöder från din problemrynka, pappa!”

En annorlunda öppningsreplik vid frukostbordet igår morse.

Själva blödningen uppstod då Åskar, vår ettåtthalvt-åring i stallet, skallade mig då jag skulle kränga på honom grimman. Oavsiktligt hoppas jag, men jag misstänker att han inte var helt nöjd eftersom hans tuffa lädergrimma var dyngig och att han därför tvingades iklädas en röd tösagrimma lånad av hans styvsyster, Bessie.

”Problemrynkan”, som Hanna valde att kalla den, är placerad där näsan inleds, i höjd med ögonbrynen. Den har en tvillingbror vid sin vänstra sida som dock inte är lika djup. Uppenbarligen är jag mer bekymrad åt höger.

Hursomhelst började de sin karriär som tillfälliga rynkor som uppstod vid oro och vid de årliga höstdepressionerna. Mina nära och kära kunde lätt utläsa mitt sinnestillstånd med hjälp av rynkorna. Med tiden har de liksom slagit rot och blivit ett med mitt ansikte. Den högra har till och med fått ett namn. Bara en sån sak.

Då de numera är permanenta skulle man kunna tro att jag nu är svårare att avläsa – men icke. Så fort jag besöker mina svarta hål djupnar de betydligt och dominerar mitt ansikte till den grad att Keith Richards framstår som slät.

I morse föll jag faktiskt ner i ett svarthål och problemrynkan djupnade på studs. Jag läste nämligen i tidningen att den livströtte örnen som jag skrev om i mitt förra blogginlägg har dött. Efter kraschlandningen i havet repade han sig något för att sedan avlida natten till igår. Problemrynkans djup berodde dels på sorg men också på en skam över att jag hade skrattat åt örnens uppenbara vilja att lämna jordelivet. Hoppas hans gnista och flyglust återvänder i Körsbärsdalen.

För att släta ut problemrynkan och pigga upp både mig och er, kära läsare, tänker jag nu avsluta med ett ordvitsigt skämt som uppstod då jag läste att rapguden (hrm…) Ken bor i en jättelik villa med fru och fem barn.

Gör er redo för ett gapskratt. Så här lyder skämtet:

     Kan man se att Jätten Finn och hans bror Kjell är bröder?

     Ja, de är verkligen jättelika!

Jag läste en notis i gårdagens tidning.

Om en örn som hade hittats, onaturligt stillasittande i ett tilltufsat, livstrött och apatiskt tillstånd. Godhjärtade människor gjorde analysen att han hade störtat och därför kände sig misslyckad och deprimerad. De omhändertog stackaren, vårdade honom kärleksfullt, matade honom och efter några dagar kunde man skönja ett försiktigt leende i ena näbbgipan. Örnens livsandar verkade ha återvänt och han skulle därför snart få återvända till sin verklighet.

Dagen kom och örnen gjorde resan från människornas värld till sin egen i en ombonad bur i ett bilbaksäte på knastrande grusvägar mot havet. Blöta, salta havsvindar slet i frisyrerna på de vackert välvilliga människorna då de lyfte ut buren som om den innehöll en ömtålig skatt. Den placerades omsorgsfullt på en höjd och man riktade öppningen mot havet.

Då luckan öppnades tvekade örnen en stund men tog sedan mod till sig, sträckte ut sina vingar och steg majestätiskt mot skyn påhejad av de ändamålsenligt anorakklädda människorna som lyckliga såg sin patient lyfta mot friheten. Kanske skulle han söka sig en örnmö, slå sig ned och bilda familj. Kanske skulle han unna sig något örngott, en kaninunge eller två. Kanske skulle han okynnesflyga över landet och njuta av allt det vackra. Från söderns vidsträckta lapptäckslandskap, vidare över gröna granskogar, över bullrande städer, över brusande älvar till hisnande, snöklädda fjäll i norr och sedan tillbaka.

Det blev aldrig så.

Då örnen endast var en prick i fjärran störtade den våldsamt och beslutsamt i havet och en febril räddningsaktion medelst båt tog vid.

Och där satt jag framför Kristianstadbladet och skrattade mig tårögd.

Så skulle vi äntligen dit.

Varje måndag hela hösten hade klasskamrater berättat målande historier om denna magiska plats där man varje fredag spelade hög musik, där man fick dansa tryckare med söta flickor man inte kände och där man kunde köpa en Pommac för enåfemti – Mellanstadiediscot på Liljeborgsskolan.

Detta utspelade sig på den tiden då 80-talet var i ettårsåldern och vi gick i fyran. Puberteten var fortfarande ett konstigt ord i OÄ-boken på de sidor som av någon anledning alltid slogs upp om man tappade den begagnade boken i golvet. De sidor som nästan sönderlästs av fnissiga, nyfikna mellanstadieögon i generationer. De sidor som pedagogiskt och grafiskt informerade oss vilsna barn om att pojkar putade ut där flickor putade in och, typ tvärtom högre upp. De sidor som utlovade en framtid då vi alla skulle ändra form, fyllas till bredden av såna där konstiga hormoner, odla hår i nya skrymslen och vrår samt få en ökad förökningslust.

Otroligt spännande men jag var inte riktigt där. Även om jag hade fötts med ett stort tösaintresse, hormonfylld eller ej, var min favorittjej fortfarande min mor, tätt följd av Madicken och Agnetha Fältskog.

Med en femma i fickan, i nystruken skjorta och med ett virrvarr av fjärilar härjandes i min mage satt jag i baksätet med min allra bäste Micke Jynsen, i hans fars ljusblåa Volvo, på väg mot något nytt och okänt. Kanske skulle vi finna den där puberteten på det där skrämmande men lockande dansgolvet.

Väl framme släpptes vi av med ett ”ha de’ så kul” och gick genom slasksnö mot discobyggnaden där vi tvingades passera ett gäng sexor som stod och lät vid trappan till entrén. Det fanns inget som skrämde mig mer än okända sexor när jag gick i fyran. Alla såg ut som, och betedde sig som brottslingar, eller målbrottslingar om inte annat. Nervöst stirrande rakt fram, undvikandes ögonkontakt skyndade vi uppför trapporna och tog oss innanför dörren där en trygg fritidspedagog tryckte dit en blå stämpel på våra händer och pekade oss mot klädinhängningen där vi blygt lämnade in våra små täckjackor.

Bortom en mörk korridor kunde vi höra ett mullrande basdunk som tog sig upp från källarplanet där den mystiska discojockeyn bläddrade bland skivor i en läskback. Ju närmre vi kom desto mer lät mullret som musik. Trappa för trappa närmade vi oss dansgolvet där Tommy Ekman nu ylade: ”Vill ha dig i mörkret hos me-ej” med sin flickljusa röst.

Till vänster vid trappans slut stod en skyddsrumsdörr vidöppen och färgglatt blinkande ljus flödade ut på golvet framför våra fötter. Ängsligt tittade vi in och jag kände genast att jag ville hem. En mänsklig vägg av sprattlande siluetter mötte min syn i ett rum som var minst två storlekar för litet. Jag bet ihop och hängde på Micke Jynsen som hade tagit sikte på ett par lediga stolar som stod uppträngda mot en vägg. I sicksackandet mellan dansarna kunde jag konstatera att de flesta var tjejer, alla var minst en halvmeter längre än mig, vissa hade smink, alla luktade Date och de flesta verkade ha drabbats av den där puberteten. Då vi kom fram till stolarna var de inte lika lediga längre och vi förstod att vi kanske borde dansa. Ofattbart tafatt började jag flytta runt mina fötter som om jag var sprickfärdigt kissnödig. Armarna höll jag fram som en fotbollsmålvakt inför en straff. Skräck och skam sköljde genom kroppen och jag längtade intensivt efter min pyjamas, vår soffa och chips med dippa mellan mor och far framför Nygammalt. Pubertet smittade uppenbarligen inte och jag kände inte den minsta lust att föröka mig.

Då kom jag på femman i fickan och trängde mig återigen genom hormonhavet med Jynsen i släptåg för att ta mig upp till den provisoriska kiosken på övre plan. Vi fann en plats vid ett räcke där man kunde stå och hänga och samtidigt spana ner genom dörren till dansgolvet. Smuttandes Pommac ur ett sugrör kändes livet plötsligt lite enklare. Men ödet ville annorlunda. I ett försök att utstråla ”världsvan kille som ofta går på disco” gjorde jag en diggande fram och tillbaka-rörelse med vänsterfoten och lyckades då fota till en tomflaska som stod på kanten till källaren. Flaskan föll i filmisk slowmotion och krossades mot ett element farligt nära en sexa med tunn moppemustasch.

Blixtsnabbt backade vi från vårt räcke och beblandade oss med kioskkunderna medan en gråtklump växte sig stor och tjock i min hals. Hade moppemustaschsexan blivit skadad? Blödde han? Dog han? Skulle jag nu få uppleva puberteten bakom lås och bom? Barnsliga katastroftankar trängdes i min lilla skalle och tårar gjorde sig beredda att bli gråtna när jag såg en hästsvansprydd fritidspedagog skynda mot brottsplatsen. Inte blev det bättre av att en målbrottsröst ekade i högtalarna: ”Om ni inte slutar kasta flaskor så stänger vi discot!”. Jag gick från malplacerad barnrumpa till ”America’s most wanted” på några sekunder.

Resten av kvällen gick ut på att hålla sig undan lagens långa arm och när Jynsens far äntligen hämtade oss svor jag på att, resten av livet, varje fredag slå mig ner i soffan framför tv:n iklädd pyjamas.

I kväll gör jag det framför ”På spåret”.

Blytunga ögonlock rekommenderar mig att stänga boken. Jag kämpar emot. Vill läsa undan den tyvärr ointressanta ”Störst av allt”. Jag ger mig till slut och sträcker mig efter sänglampans strömbrytare. Då kommer plötsligt en annan kroppsdelsrekommendation. Denna gång från urinblåsan som ber mig känna efter om jag inte borde säkerhetskissa en gång till för att helt kunna slappna av och bara sjunka in i sömnens varma famn.

Jag reser mig så försiktigt det bara går och smyger mot den stängda sovrumsdörren som givetvis smäller till när jag trycker ner handtaget. Tre sekunder senare blir jag utskälld efter noter. Eller snarare på gehör. Jag stänger in mig i badrummet och startar mitt ”projekt” samtidigt som jag viskväser: ”Tyst, tyst, tyst…du väcker hela huset!”.

Nu är det kanske läge att nämna att utskällningen inte kommer från Anna. Hon är precis lika mån om att få tyst på Molle B som jag. Uppenbarligen vaknade han på fel sida i sin lilla sovbur då dörren lät och vill nu tjurigt informera världen om att: ”De e’ nån på toa De e’ nån på toa De e’ nån på toa”. Vi lyckas få tyst på vår lilla lånehund som simultansomnar med Anna medan jag ligger och stirrar ut i mörkret med ögon vars ögonlock nu väger störigt lätt.

Så här långt har 2018 varit ett hundår. Sedan nyårsafton testar vi villa, Volvo och vovve, den där lilla pusselbiten som fattats. Men han är som sagt bara till låns. Husse och matte B försöker ligga stilla i varsin solstol med svår rullskidelängtan och plågsam dipsochchins-abstinens under varsitt parasoll på någon kanarieö medan vi tar hand om deras lilla lamm.

Lammliknelsen är faktiskt inte så dum. Molle B är täckt av en ulliknande päls som drar till sig granbarr, har det visat sig. Hans Art Garfunkel-frisyr liksom börjar på hjässan men fortsätter ner i hans söta ansikte och vidare över hela hans lilla uppenbarelse. Han är vit från topp till tass, eller snarare var vit då han kom hit. Efter några dagar i drakabergadynga skulle han behöva ett bad i Klorin, men det sparar vi tills husse och matte kommer hem.

Som en snäppet för snabb sekundvisare ticktackar han fram över våra hårda golv på jakt efter katter att antasta. Dessa möten blir sällan lyckade. Burdust trycker han sin svarta isbjörnsnos i ansiktet på dem och gnyskäller: ”leka-leka-leka-leka”. Oftast blir responsen två katter som skjuter rygg och står böjda som två ludna hästskor med vampyrtänder och fräser: ”Gå och lägg dig, ditt lammhelvete!”.

I övrigt verkar han trivas väldigt bra och är ytterst kärleksfull mot sina Moll-vakter. Särskilt glad blir han då man kommer utifrån. Om man så bara har varit ute med soporna välkomnas man som vore man Odysseus efter tjugo år av krig och allsköns irrfärder. Det gläfsas (heter det så?), klättras på ben och kärleksnafsas efter händer som bara försöker lugnklappa vilddjuret. Sådan matte – sådan hund, tänker jag även om EB:s livsentusiasm sällan innefattar handnafs och benklättring. Jag brukar slå mig ner på huk och viska till Molle att katterna säkert vill leka i stället.

Nä, nu släpper jag tangenterna och går ut och säkerhetskissar Molle.

God fortsättning!

Hej, människor!

Jag heter Åskar (med å efter väderleken då jag föddes) och jag bor med min mor, Mysan, och min styvsyster, Bessie, i ett stall i Drakaberga. Jag ska erkänna direkt att jag får hjälp att författa detta vittnesmål av min husse. Ungefär som när David Lagercrantz hjälpte Zlatan med sin bok. Dessutom är hovar och tangentbord en väldigt misslyckad kombination.

Apropå misslyckad kombination. Mitt ärende handlar om den misslyckade kombinationen människa och sprängmedel. Jag har förstått att människosläktet, framförallt hingstsorten, är väldigt förtjust i att spränga saker. Gärna efter att ha druckit det där starka som gör dem trötta, muntra, arga eller dansanta. Det finns tydligen till och med en högtid då det är okej för knappt könsmogna ungmänniskor att köpa sprängmedel och att man har enats om en tidpunkt då dessa får sprängas. Nu är det knappast så noggrant med det där med tidpunkten, har det visat sig. Och vissa sprängmedelförsäljare är kanske inte så noggranna med huruvida konsumenterna har kommit i målbrottet eller ej. Jag har hört talas om hur, i huvudsak, unga människohingstar roar sig mellan jul och nyår med att skicka raketer mot medmänniskor, och helst då blåljuspersonal. Detta kan väl knappast vara sant. Hade hästar betett sig så hade de genast skickats till Knorrevången (ett läskigt ställe i Glimåkra som husse brukar muttra om då jag vägrar låta honom sätta på mig min grimma).

Förra året, på nyårsafton, reste matte och husse med sina människoföl till Malmö och stallades in på hotell. Mor, jag och min styvsyster, Sessan, som nu flyttat hemifrån, gick i godan ro och sökte grässtrån i den regngyttjiga hagen. Plötsligt startade älgjakten på nytt. Denna gång med dånande automatvapen. Det visade sig vara närboende danskar som ägnade sig åt en provsprängning som mattes mor genast fördömde i starka ordalag. Tyvärr var skadan redan skedd och jag lyckades på något märkligt Labero-vis ta mig ur hagen utan att åsamka den, mig  eller människor någon skada. The hard way fick jag nu lära mig vad verbet ”att skena” betyder. Jag ville bara bort, om jag så skulle hamna i Lönsboda, och sprang för allt vad hovarna höll åt ”rätt” håll, visade det sig. Fel håll hade varit mot vägen där tung trafik dundrar i (minst) åttio kilometer i timmen. Lyckligtvis lyckades verkställande drängen, Uno, ragga ihop ett ”gäng” bestående av honom själv och en lång och ståtlig vän som alltid är snabb att ställa upp. Min förtvivlade mor och styvsyrra leddes in i stallet och den långe lyckades på kobåjsar-vis slänga ett lassoliknande grimskaft om halsen på mig och återföra mig till stallets trygghet där jag tröstdiade resten av kvällen.

Detta är min hittills mest skrämmande upplevelse även om veterinär-Pelles ”nötknäckande” i höstas kvalar in på en stark andraplats. Det går rykten om kommuner som slutat sälja bomber och raketer och ordnar pang-fria lasershower. Låter sunt. Jag önskar nu ett gott slut för oss fyrbenta för förvånansvärt få fyrbenta finner fyrverkerifirandet förtjusande.

Förbjud fyrverkerier för fulla fähundar.

Och fram till att kommunen har köpt laser – spräng försiktigt prick tolv då jag och mina ston är installade med bomull i öronen.

Gott nytt år!

Det är synd om människorna…i min omedelbara närhet.

Familjen har varit hemsökt av en osalig förkylning som har flyttat mellan mina ögonstenar sedan slutet på november. I går kväll hostade min son som ett sjölejon –  idag är det min fru som är totalt under isen. Hade hon varit man hade hon plitat på sitt testamente vid det här laget. Istället reser hon sig gång på gång som Jason i ”Fredagen den trettonde” och försöker skriva på en hemtenta (inte lika likt Jason i ”Fredagen den trettonde”) innan hon drattar ner i soffan igen och nyser sig genom repriser på Tv:n.

Jag går ut på en skogsrunda med mina barn för att ge frun lite andrum och för att prova på det där med frisk luft som folk pratar så gott om. Sonen och dottern visar sig snart vara ytterst mottagliga för den hälsosamma göingeluften och piggnar till på ett, i det närmaste, Piff och Puff-liknande vis. Nästan störigt men välkommet efter lite för många inomhustimmar snörvlandes framför skärmsken, tuggandes julgotter.

Vi passerar den lilla forsen där Trollasjöns cocacola-bruna vatten brusar under bron för att fortsätta sin färd som livlig å genom byn. I brist på barkbåtar (vilket man ju oftast är) kastar mina entusiastiska ungar pinnar i vattnet. Pinnar som låg och förmultnade i godan ro men som nu obarmhärtigt tvingas ut på en orolig, blöt resa vars slutdestination ingen vet. Jag ömmar för dem när jag ser dem passivt acceptera sitt öde och försvinna i vattenmassorna. En rest från min barndom då jag också kunde tycka synd om de stenar man släppte ner i gatubrunnar. Det ljuvliga lilla ploppet som uppstod var alltid förknippat med ett visst vemod. Jag vet, konstig unge – konstig vuxen.

Vi traskar på i det ytterst sällsynta solskenet och jag tänker på det blidväder hösten har erbjudit och som kulminerade på julafton. Under två timmar av driving home for Christmas genom Skåne till min gamla hemstad syndaflodsregnade det oavbrutet och en ark hade nästan varit att föredra framför Volvon. Med vindrutetorkare fäktande över rutan, som siffran elva med beslutsångest, och med ”White Christmas” på radion möttes vi av ett stålgrått, vresigt hav där Östersjöns skumvita vågor otåligt köade för att våldsamt slå in över Trelleborgs hårt prövade strandremsa. Mäktigt men så långt ifrån de vita jular ”I used to know”. Snö vantrivs i åtta plus.

Idag lyser solen som sagt och jag känner mig glad som ett gäng stubbskäggiga Dressmann-män där jag går med mina pladdrande avkommor på vår skogsrunda som hinner bli byarunda innan vi återvänder till hemmet fulla av frisk luft och ny energi. Visslande Musse Pigg-pigg värmer jag på en restlunch som vi äter med god aptit och jag föreslår till min älskade och tappra bakteriehärd till hustru att vi ska unna oss ett avsnitt av ”Godless” på Netflix efter maten. Om hon orkar, alltså.

Vi lägger oss tillrätta med sköna kuddar och filtar och trycker på play.

Det här är livet, hinner jag tänka.

Och somnar tvärt.